Hösten 2016 går det en självmordsvåg bland Stockholms kriminella. Ingen kan förklara varför. Dödsfallen förändrar maktstrukturen och in träder en ny mystisk aktör, X. Ingen har någonsin sett honom. De som talar med honom tycks gå döden till mötes.
En kriminaljournalist på gränsen till föredetting och en småfifflande 17-åring ser det som en möjlighet. Båda tar sig vatten över huvudet. Tommy T vill skriva om storyn, Linus vill ta steget upp inom knarklangarnas hierarki.
X är den avslutande delen i Johan Ajvide Lindqvists trilogi Platserna, som inleddes med Himmelstrand och fortsatte med den Augustnominerade Rörelsen. Böckerna kan läsas fristående enligt förlaget, men samtidigt hänger de tydligt ihop. Omslaget visar det gröna fältet från Himmelstrand genom ett stort X som skär genom verkligheterna och fasaden på lägenhetshuset. I X:ets ena hörn sitter en kackerlacka. En symbolisk överlevare. Platser och personer återkommer, bland dem verklighetens Peter Himmelstrand (1936–1999), journalist och schlagertextförfattare, och rader från hans text till Jan Sparrings hit Nån däruppe måste gilla mig.
Miljön är en hård nutid. Den undre världens Stockholm och ett bostadsområde som var förlorat redan från början. Gårdsstugan är långt från en gårdsstuga; en megalomanisk och misslyckad version av folkhemmet och miljonprojektet med fyra huslängor, tjugo portar, femton våningar och tvåtusenfyrahundra lägenheter. Byggda i en form som från rymden skulle se ut som ett gigantiskt X. Stort nog för att olika gäng ska kontrollera norra och södra gårdarna (det som skulle bli ett trevligt torg i mitten blev ett blåshål).
Ajvide Lindqvist brukar ta klassiska skräckmotiv och göra om dem på sitt vis. Här ville han testa en speciell sorts deckare. ”Det mest hårdkokta jag skrivit”, säger han, och det stämmer. Så här introduceras dörrvakten som senare blir storbrottsling: ”Det var där Hammarn kom in. Det krävde sin man att stå pall för de hot och handbegripligheter som kunde bli följden när någon som tyckte att han var Kungen av Kolalandet nekades tillträde. Hammarn var en och nittiofem lång, vägde över hundra kilo muskler och hade labbar som gjutjärnspannor. Ändå fanns det folk som muckade för att kompensera ansiktstappet som det innebar att bli nekad tillträde.”
Som synes kan Ajvide Lindqvist skriva hårdkokt. Men det är förmodligen en större njutning och utmaning för honom som författare än för mig som läsare. Jag saknar hans finstämda formuleringar. Fast den förortsslang som används har han hittat på själv. Putta är att sälja knark, kytta är polisen. Missbrukarna är snorare och snörvlare, de kriminella är brorsor och bossar. Tommy T önskar att han vore mer som en Spillane och mitt i allt det hårdkokta dyker Snapchat upp som ett kommunikationsmedel för den mystiska X. Så visst leker Ajvide Lindqvist fortfarande med språk och innehåll.
Känslan av ett lyckligt slut finns förstås aldrig, men jag saknar det underliggande hotfulla, eftersom X både för mycket och för länge är en vanlig kriminalroman och för lite övernaturlig. Spaningsarbete och smågangstrar finns det så många andra som skriver om.
Skavandet mellan verkligheterna blir inte tillräckligt obehagligt. Saluddens camping och det mystiska fältet med en himmel utan sol från första boken återkommer, men även samma svaghet när trilogins trådar delvis knyts ihop: det skrämmande är för långt från vardagen för att bli riktigt skrämmande. Även om jag kanske inte kommer att promenera genom Brunkebergstunneln med glädje får Ajvide Lindqvist mig inte att se föremål eller händelser omkring mig med ny misstänksamhet eller kreativ nyfikenhet.
Även Stephen King, en av Ajvide Lindqvists influenser, har experimenterat med det hårdkokta på senare år, i thrillertrilogin som började med Mr Mercedes. King lyckades hålla sig borta från det övernaturliga ända fram till sista delen (som för övrigt inleddes med ett antal mystiska självmord). Som de båda väl vet och utnyttjar är skräck en utmärkt genre för att iaktta individen och samhället i såväl sina sämsta som bästa stunder. Även kriminalromaner kan ge de möjligheterna – men båda är bättre på skräck. Här visar Ajvide Lindqvist upp småsinthet, rädsla och hämndbegär, misslyckade drömmar på personliga och politiska plan. Hur människorna längtar efter gemenskap, hittar eller hittar på anledningar att söka sig till varandra, men i slutändan ändå är ensamma. Linus lyckliga familj krossades av en olycka, hans vänkrets har sina egna sorgliga bakgrunder. Tommy Ts bäste vän är mopsen Hagge. Ensammast av alla är nog bokens monster X.
