Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/6

Så bra var Håkan i New York

Första halvtimmen står jag bara och gapar och undrar vad det är som egentligen händer, skriver GP:s Johan Lindqvist om Håkan Hellströms första spelning i New York.

Konsert

Rock
Håkan Hellström
The Gramercy, New York, fredag
Bäst: Att Håkan Hellström är tillbaka på scenen.
Sämst: Ingen Tro och tvivel. Den ska väl alltid vara med?
Publik: 650 (utsålt)

När jag kliver ut på gatan minuterna efter spelningen är över faller ett pissigt, göteborgskt vårregn över Manhattan. Egentligen är det kanske först då jag inser att det naturligtvis är helt självklart att det är i New York Håkan Hellström ska ha sin smygpremiär. 

Ingen annanstans är det så tydligt hur nära det är mellan översta våningen och rännstenen och här finns dessutom ett överflöd av den rockmytologi som romantikern Håkan Hellström älskar så mycket. Självfallet har han varit i någon souvenirbutik och köpt en sådan där New York City-tshirt som John Lennon gjorde ikonisk. 

Håkan och bandet är på rymmen från den replokal där de förberett sig de senaste fyra månaderna. För första gången på hur länge som helst spelar de inför publik på en liten, fullsmockad rockklubb. Visst, en del är inbjudna och hockeyproffset Henrik Lundqvist sitter på en vipläktare allra närmast scenen. Men det är tydligt att den stora majoriteten är fans lika utsvultna på den här upplevelsen som bandet. 

Efter en återhållsam, vacker och oväntad öppning med låten 13 briserar allting i Jag har varit i alla städer, 2 steg från paradise och Mitt Gullbergs kaj paradis. Håkan är otroligt taggad, det är så mycket känslor som ska ut, och bandet spelar starkt, följsamt, intensivt och vackert. Det är fantastiskt att se hur värvningen LaGaylia Frazier är så exalterad att hon gång på gång kokar över och bara studsar omkring alldeles lycklig på scenen. Men framförallt sjunger hon soul och gospel in i det här gamla indiebandet på ett vis som gör att arrangörerna på soultemplet The Apollo ångrar att de inte tog emot Håkan Hellström. 


Bandet har utmanat och utvecklat sig självt och dragit ganska hårt i arrangemangen av de ofta spelade låtarna. Körerna är oerhört fina, det är verkligen mycket soul och bland annat Ramlar utvecklar sig ett långt, utdraget väckelsemöte modell James Brown eller Sam & Dave.

Första halvtimmen står jag bara och gapar och undrar vad det är som egentligen händer. Det är konstant gåshud, fullkomligt fantastiskt. Kanske det bästa jag sett Håkan och hans band prestera på scen. Javisst, det finns säkert skavanker som bör slipas, inte minst i låtordning och dramaturgi.

Det finns någon liten svacka, men det spelar ingen roll när Håkan och bandet är där och plockar upp musiken till toppen igen för att fullständigt explodera ibland annat En midsommarnattsdröm och Det kommer aldrig vara över för mig. Det är musik med sådan nerv, sådan närvaro och med känslor så intensiva att de blåser rakt genom allt och alla.


Ullevi kommer bli härligt, men kom tillbaka till klubbarna sedan, Håkan. Det finns ju ingenting som slår detta.

 

Fakta: Låtlistan

13, Jag har varit i alla städer, 2 steg från paradise, Mitt Gullbergs kaj paradis, Jag vet vilken dy hon varit i, När lyktorna tänds, Brinner in the shit, Kom igen Lena, Gårdakvarnar och skit, Hon är en runaway, För en lång lång tid, En midsommarnattsdröm, Minnen av aprilhimlen, Ramlar, Valborg, Din tid kommer, River en vacker dröm. 

Extranummer: Fri till slut, Känn ingen sorg för mig Göteborg, Det kommer aldrig vara över för mig, Du är snart där.

Mest läst