I juni 2014 kliver Veronica Maggio ut på ett fullsatt Ullevi för att gästa Håkan Hellströms första, i dag smått legendariska, spelning på arenan. När hon glömmer av texten i första versen av deras gemensamma hit Hela huset, får hon allsångshjälp av publikhavet. De kan vartenda ord. När kvällen är över har hon inte bara charmat 70 000 tusen besökare, utan även tagit ett litet men mycket märkbart steg närmare den status hon har i dag, som en av Sveriges största popartister. Hon är där uppe, bland dem vars namn alla känner till, och många har en egen relation till.
Det har tagit henne tio år som artist.
Sommaren 2016 har hon varit nervös i flera månader. I augusti var det återigen dags att ställa sig på en av de största scenerna i landet, Stadion i Stockholm, men den här gången stod hennes eget namn på affischerna.
– Det var så himla fantastiskt! Jag var så rädd innan att jag inte skulle tycka det. Att det bara skulle vara plågsamt och jag inte skulle kunna njuta av det i stunden. Men var det helt magiskt, säger hon när vi ses på en innergård på Södermalm i Stockholm.
"Det var några väldigt deppiga månader"
Det har gått några veckor sedan spelningen och det är den kanske sista sensommardagen. Hösten ligger och lurar i luften men det är fortfarande varmt.Fotografen ber henne att vända upp blicken mot solkatterna på väggen.
På väg mot frukoststället skrattar hon åt minnet av sitt första möte med Göteborg, långt ifrån scenen på Ullevi.
– Jag bodde där i några månader i en källare utan fönster. Det var så dumt, jag hade ett musikprojekt med några som bodde i Kungsbacka så jag flyttade dit. Jag visste aldrig vad klockan var, det var helt svart i det där rummet. Så det var några väldigt deppiga månader. Men det är ju inte Göteborgs fel, vi fick bara ingen bra start.
Eventuella sår från tiden i Göteborg verkar onekligen ha läkt. På torsdag gör hon två spelningar på Pustervik. En vanlig på kvällen, och en tidigare på dagen för besökare under arton år. En viktig grupp fans, värda att ta vara på.
– Jag får ofta mejl och kommentarer av fans under arton. De lyssnar på musik på ett helt annat sätt, det är väldigt mycket på allvar. Det har varit väldigt mäktigt de gångerna jag har gjort sådana spelningar tidigare. Man märker att texten kanske betyder något annat för dem, säger hon.
Veronica Maggio skriver på svenska, dessutom ofta personligt och melankoliskt. På så sätt blir just texterna nästan halva grejen.
– Den mest förlösande känslan för mig är när jag känner att jag har lyckats linda in en känsla i ord som gör att jag själv förstår det jag känner. Jag hoppas att jag genom det ger mina fans någonting, på riktigt.
Det verkar det som om hon har lyckats med. Alla elva spåren på förra skivan Handen i fickan fast jag bryr mig hamnade på den svenska singellistan, och hyllningskörerna var eniga. Men när
en skiva vid namn Vatten och bröd, signerad debutanten Veronica Maggio, nådde recensenterna 2006 lät det annorlunda. Mottagandet var ljummet för sångerskan från Uppsala som sjöng soulpop på svenska, eller vad Expressen kallade ”enkel svennepop med indiekrydda”. Singeln Dumpa mig blev hennes första att leta sig in i radions rotations-
listor, och framför allt i huvudet på lyssnarna med sin trallvänliga refräng. Lika älskad av dem som ratad av recensentkåren.
Det var först några år senare, när låten Måndagsbarn blev en riktigt stor hit, som allt fler började förstå att något stort var på gång. Tredje skivan blev en braksuccé och sommaren 2011 var låten Jag kommer plågan ingen kunde undgå. Senaste skivan Den första är alltid gratis är den femte i raden, och ingenting tyder på att segertåget är på väg att sakta in. Inför spelningen på Stadion trycktes tröjor upp med texten ”Who the fuck is Veronica Maggio?”, en fråga som väldigt få svenskar längre behöver ställa sig. Nu vet vi vem hon är,i alla fall musikaliskt.
– När jag var yngre, precis i början av min karriär, uppfattades jag som så helylle och tråkig. Så fort någon satte en kamera i ansiktet på mig blev jag världens mest tillknäppta människa. Och sen var jag nån helt annan i logen eller med mina vänner. Jag försonades aldrig med den bilden av mig, och det var svårt att skaka av den, säger hon.
Den Veronica Maggio vi träffar i dag känns varken överdrivet präktig eller tillknäppt. I hennes textrader hittar vi en hel del svek och brustna hjärtan, melankoli och sommarnätter bland fimpar och tomma flaskor. Ärliga rader om en hel del fest, fylla och ett liv som kanske inte är precis så som man tänkt sig. Bilden av en helylletjej rimmar dåligt med att sjunga om det hallucinogena lianavkoket ayahuasca. Samtidigt kan kraven på att vara en god förebild för just de unga fansen kännas tröttande.
– Jag tycker det att sorgligt att kvinnor får de här frågorna hela tiden, jag vill också vara befriad från att behöva vara en duktig förebild på samma sätt som män är. Det är fint att vara någons förebild, men jag tror inte på att förändra sig själv för att vara det, säger hon.
Bilden av den svala ytan bet sig ändå fast länge.
– Jag minns de tidiga recensionerna när folk skrev "det är fint men det når inte ända fram." Det brottades jag mycket med. Att jag hade svårt att släppa kontrollen och gå sönder framför folks ögon.
Den stramare bilden av Veronica Maggio kan vara en orsak till att det inte varit så mycket skriverier kring henne. Kanske finns det inte så mycket att rota i. Hon växte upp i Uppsala, med en svensk mamma och italiensk pappa. En omusikalisk familj enligt Veronica, men hennes eget intresse väcktes tidigt.
– Jag började lyssna på musik och sjunga när jag var typ tre, och gick sedan i musikklass från att jag var nio.
I dag bor hon på Södermalm med sonen Bosse som precis börjat i sexårsverksamhet. Han är inte så imponerad av sin mors stjärnstatus.
– Han har inte förstått det där riktigt ännu tror jag. Ibland säger han att "alla ska inte få prata med dig för du är faktiskt min mamma." Han kan bli lite sur. Ett tag trodde han att alla gör musik eftersom så många vi känner gör det, då brukade han fråga folk "vilken är din musik?".
Livet är ganska odramatiskt, dessa små förvirringsmoment till trots. Därmed inte sagt att kvällstidningarna inte gjort sitt bästa för att hitta skvaller. Att hon tidigare i år färgade håret blått inför en video, har varit det snaskigaste som funnits att fokusera på.
– Jag har blivit väldigt skonad från allt det där annars. I år skrev Aftonbladet och Expressen lite grejer, men det var mest lustigt och tramsigt. De blåste upp några citat om den nya kärleken och mitt blåa hår. Skrev att jag förstörde ett hotellrum när jag färgade det.
Veronica går och fyller på våra kaffekoppar och sjunger lite för sig själv när hon kommer tillbaka. Hon verkar obrydd om att folk i lokalen känner igen henne. Just i dag låter folk henne vara i fred. Hon tränar på att bli bättre på att sätta gränser. Om hon är i parken med sin son, eller om det är för tidigt på dagen säger hon ofta nej till fans som vill ta bilder eller prata, även om det är svårt.
– Jag tror det var Nina Persson i Cardigans som sa en gång att det till slut gör ont att bli tittad på. Så kan det vara, det känns som att någon tar en bit av mig varje gång nån stirrar på mig. Då vet jag att det är dags att vara ifred ett tag.
Hur gör du för att skapa det utrymmet för dig själv?
– För att inte göra en Britney Spears och raka av mig håret i panik?
Precis, har du någon strategi?
– På senare år har jag lärt mig att säga nej till saker. Att inte vara så självutplånande. Förr sa jag ja så fort någon ville ta en bild med mig. Och jag förstod inte varför jag kände mig så ledsen och trasig inombords. När jag lärde mig att säga nej fick jag tillbaka lite av min integritet.
"Jag är alltid trött och försenad"
Samtidigt innebär den stundande turnén att nästan varje kväll öppna sig totalt för tusentals människor. Precis det som kritikerna i början anklagade henne för att misslyckas med.
– Det är egentligen en helt omänsklig grej att göra, det går emot alla instinkter. Man riskerar också någonting när man gör det, för det blir väldigt tomt när alla de människorna är borta sen.
Turnén är i full gång, med spelningar i princip varje dag. Men just nu tänker Veronica Maggio mest på den där tomheten efter en turné, hur det ska kännas när den är över.
– Det är så konstigt. Jag är stressad och har fullt upp i två-tre år, jag är alltid trött och försenad. Och en dag sitter man där på väg hem från sin sista spelning. Det är så sjukt läskigt att inte ha nånting alls i sin kalender. Varje gång tänker jag ´det här kanske var det sista jag fick se av musiken över huvud taget?´.
Med hitlåtar som streamats över trettio miljoner gånger på Spotify, över hundratusen såldaalbum och en stabil skara fans som älskar varje ord hon sjunger, är det ett mindre troligt scenario. Dessutom drömmer hon om att starta ett band, för det vore ”så sjukt kul”. Något som ligger långt ifrån hennes eget sound men fortfarande med stor vikt på de där personligatexterna. Mer än så vet hon inte just nu.
Vår frukost är över och Veronica ska vidare för att repa med sitt band. Hon skyndar iväg, försenad förstås. Imorgon är det dags att öppna hjärtat för 1500 personer i Köpenhamn.
