Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/9

Håkan tar paus med flaggan i topp

Håkan Hellströms kraft och uppskruvade energi är stundtals overklig att skåda, skriver GP:s Jan Andersson om Håkan Hellströms lördagskonsert på Ullevi.

Konsert

Håkan Hellström

Ullevi, lördag

Bäst: Gårdakvarnar och skit!

Sämst: Shelley lät lite brötig.

Publik: 65 000.

Om den här helgen var Håkan Hellströms farväl till scenen för de närmaste åren så var det ett värdigt adjö. Ett stolt och svängigt tack för allt som varit, och en signal till fansen om att det som kommer i framtiden, när det än dyker upp och hur det än presenteras, är väl värt att vänta på. 

Jag tycker att Håkan Hellström gör helt rätt som nu lägger scenskorna på hyllan ett tag och istället laddar om batterierna, letar ny inspiration och låter oss få chans att längta efter nya underbara Ullevikvällar.  

För sådana lär det bli. Medan jag sitter här och blickar ut över 65 000 lyckliga människor och luften har tjocknat av längtan och kärlek och den sura lukten av utskvimpad öl, då påminns jag om hur genuint älskad den här storögde 43-åringen från Nitaregatan är. Om hur många som faktiskt har vuxit upp med hans musik. Som har minnen från samma platser, som har ramlat fram längs samma gator och blickat upp mot samma pissiga vårregn. Som bär hans sånger tätt, tätt intill bröstet. 

Även den här kvällen inleds Rullande åska-showen av hiphoparen Erik Lundin innan bandet smyger på – först Labbe Grimelund och Finn Björnulfson, sedan alla de andra och till slut åskledaren själv. I blå polisjacka. Då har de långsamt styrt över musiken mot Dom där jag kommer från, Håkan Hellströms funkiga uppväxtanthem. 

Den fungerar både som ett vykort från förr och som en slags programförklaring för kvällen, men som öppningslåt betraktat skapar den inte riktigt samma rusiga känsla av förväntan och, tja, förlösning som Tro och tvivel alltid gjort. 

Sedan kastar han om och ändrar en del i låtlistan. Där vi i fredags fick Jag vet inte vem jag är ... och en rätt trött Precis som Romeo får vi  den här kvällen en skönt krängande Mitt Gullbergskajparadis och För sent för Edelweiss. Men framförallt kastar han in Gårdakvarnar och skit i en vacker duettversion med Eva Dahlgren och låter Amanda Jenssen briljera i Du gamla (That’s alright since my soul got a seat up in the kingdom). Det är rofyllt och tassande. Det är lugnt och stilla. Det är egentligen allt det som Håkan Hellström inte är den här kvällen.

Hellströms kraft och uppskruvade energi är stundtals overklig att skåda, samtidigt som hans värme och omsorg om publiken längst där fram är en fröjd att se. Men de som verkligen lyfter Håkan Hellström är musikerna i hans enormt drivna rockorkester, så tajta och samspelade att det bara krävs en stilla vink från kapellmästare Stefan Sporsén för att de ska hamna i självsvängning. 

En kväll som igår kan man säkert peka på hundra musikmässiga guldkorn, som Mattias Hellbergs blåbluesiga munspel och Sporséns frenetiskt rullande boogiepiano, men det känns bättre och mer rättvist att lyfta fram hela bandet, hela den soulglänsande guldklimpen. Och såklart mannen som vaskat fram den.

Efter att ha rockstånkat sig igenom En midsommarnattsdröm (ihop med First Aid Kit) och byggt upp en storm i Känn ingen sorg ... med ett osannolikt inhopp av Leila K (ja, den Leila K, som dessutom briljerar i Det kommer aldrig va över för mig) bjuder Håkan Hellström på en vansinnigt vacker Du är snart där och jag inser att för mig är det just den låten och ingen annan som har cementerat Håkan Hellströms status som landets bästa artist, inte bara den med störst publik. 

Det är en på alla sätt magnifik låt. När du är redo att sjunga den igen, Håkan, då kommer vi för att lyssna. Och jag ljuger inte för dig. 

Mest läst