Kväll nummer två och tillika amerikansk turnéavslutning. Håkan Hellström har bytt John Lennon-tröjan mot en New York Dolls-tischa och istället för att dra igång en ny konsert är det som att han och bandet tar vid direkt där extranumren slutade kvällen innan.
Första halvtimmen på fredagen var fullständigt knäckande bra, men häpnadsveckande nog lyfter Håkan Hellström inledningen ytterligare ett par våningar till rent hisnande skyskrape-nivåer.
Stefan Sporsén är först in på scenen och smeker igång ett skönt pianogroove. Det är 2 steg till paradise som öppnar och bandet fyller på efter hand och innan låten är över har den hetsat publiken till eufori. Första kvällen var det skönt att se hur nervknutar och spända förväntningar löstes upp till en fantastisk rockkonsert, men nu är det avspänt, övertygat och avväpnande redan från första ögonblicket.
Som femte låt kommer Hurricane Gilbert och jag hinner tänka att har den ens spelats sedan Daniel Gilbert lämnade bandet? Tror inte det. Nu blir den som ett fint vykort till den tidigare gitarristen och sidekicken. Ut flyttas River en vacker dröm till förmån för Tro och tvivel som självklart för alla att hoppa så att golvet gungar i den gamla teatern och på det en furiös En vän med en bil där allsången är helt vanvettig.
Brinner in the shit har redan efter två spelningar etablerat sig som en dansande ångvält till livenummer. Precis som Din tid kommer. Båda de låtarna är mer än redo för Ullevi.
Avslutningen ser ut som en kvällen innan förutom att publiken tar över kommandot när de envist sjunger på Vi två 17 år. Nu får bandet betalt för allt jammande i replokalen. De hakar på publiken men lyckas peta in både Where the streets have no name och With or without you innan de uppenbarligen utpumpande rasar in bakom scenen och sedan ut i New York-natten för att fira. Det gör de rätt i. Vilken fest Håkan Hellström, bandet och inte minst den fantastiska publiken fixat under två magiska kvällar.
Finns det fler fyrar? Jag vill tända alla jag kan hitta.
