Nakna porträtt av normavvikande människor har under några decennier vuxit fram som en fotografisk genre i sig, med sina alldeles egna klichéer avvikelserna till trots.
Det är bildtyp som ger heteronormativiteten fingret, samtidigt som den under en tänkt regnbåge väcker stort intresse och skördar en massa alternativ sympati. Men Claudia Kents porträtt är så fina att jag överhuvud taget inte sorterar in dem i något fack.
Eller jo, visst är det på ett plan iögonenfallande tydligt vad de i all sin mångfald vill visa på, men framför allt rör det sig om starka och sensibla porträtt, ni vet: av människor – att läsa vad som står på tatueringarna kommer så att säga i andra hand (till exempel No Pain No Gain). De är inte överdrivet komponerade eller stiliserade.
En viss rörighet i bakgrunden ibland belyser att inte heller för dessa avporträtterade handlar hela livet om erotik, även om den sexuella tillhörigheten är grundläggande för vem och vad man också i övrigt är.
Att hennes fotografier på Röda sten hänger i närheten av Øistein Sæthren Dahles bildgrupp – där ansiktena ibland är naknare än kropparna – är antagligen en tanke. Hos Dahle spelar kroppar och porträtt mot en personlig förlust (diskret antydd). Högst varierande i utförande och format hålls de samman av en särskild känslighet: en förening av lätthet och plåga, alldaglighet och förundran.
Läs även Sara Arvidssons text om examensutställningarna.
Kanske förknippar man per automatik starkt fotografi med starka ämnen, men på denna examensutställning på Råda Sten konsthall är det annars subtiliteten i undersökningarna som är det mest påfallande. Kanske mest extremt formulerad av Stephanie Johansson som skriver: Fotografier dör aldrig. Jag vill helst att de dör. Och låter just de utplånade spåren skapa vackra, skenbart helt abstrakta bilder.
Jag tänker också på Nina Hansens annorlunda tids- och perceptionsundersökningar, där fotografiskt positiv i en bara något annorlunda vinkel blir till negativ – och där undersköna landskapsliknande utskrifter kommer att förändras över tid. Eller på Julia Granbergs vackert isärplockade och skulpturalt omarrangerade herbarium. Fina nyanser som kräver en viss känslighet också av betraktaren, som måste dra ner på tempot för att bli belönad.
Möjligen är en del av detta reaktioner på fotografins trivialisering, i en tid när varje telefon också är kamera, försedd dessutom med filter och appar som kan göra bilderna konstnärliga.
Ändå är situationen inte ny. Alltsedan fotografins explosionsartade spridning i och med rullfilmens introduktion, mot slutet av 1800-talet, har fotokonsten tvingats till nya svar på vad fotografi egentligen är, eller kan vara. Bra så.
