Det ska vara roligt. Grundambitionen för Gunnebo sommarteater är lika solklar som premiärkvällens himmel. För de skrattsugna har den återkommande regissören Anders Aldgård i år tagit fram en gammal fars och hottat upp den med försvarliga inslag av sång och dans. Det svänger om paljetterna och lokala småstick trillar som ärtor ur munnen på kvällens huvudperson, Claes Malmberg.
Malmberg är – med den äran – Gunnebos stora dragplåster och här får han än en gång ta ut svängarna på sommarscenen. Men han är i gott sällskap, den stora ensemblen har flera som kan leverera snärt i repliken, suga på en paus eller kränga kroppen i krokar.
Aldgård har stuvat om Franz Arnolds och Ernst Bachs tyska fars från 1920-talet till en lokal historia som ger Mölndalsborna tillfälle att skratta åt göteborgare med mer havsnära läge. Det lokala anslaget i Charmören från Långedrag sitter dock lika ytligt påhängt som tavelsamlingen i kulissen. Pjäsens intrig handlar om uppsatta herrars försök att dölja sin omoral – läs kåta gubbar som hellre tittar på varietéflickor än deltar i en konferens – och låter andra betala utläggen för de privata gåvorna. Att huvudfiguren är döpt till Johan Göransson och är stadsfullmäktig i Göteborg ger inte någon spegelreflex i fernissan. Men så handlar det också sommarunderhållning utan ambition att oroa.
Det andra spåret i storyn och genren är kvinnans list. Knappast en genuslektion, de mer moderna och självständiga tjejerna styrs ändå in i äktenskapets fålla. Unga, upproriska kärlekspar sluter fred med gubbig moral. Grundmaterialet är med förlov sagt mossigt, men Anders Aldgård har en nöjesräv bakom örat och vet hur han skapar skratt hos publiken.
Scenografen Elna Bengtssons öppningsbild gör mig nyfiken. En stam modernism i skärmarna ger god plats för dansarna – Märtha Boiertz, Elinor Hagbard, Caroline Jörnsved och Clara Nilsson – som svänger igång med Hanna Lindblad som varietéstjärnan Yvette. Aldgård har snits på koreografierna. Snyggt får han fart på ensemblen i en rad komplicerade shownummer, det är en samling mångkunniga artister han har till förfogande. De tyngre herrarna förs diskret i bakgrunden när turerna blir riktigt ansträngande. Karolina Engelbrektsson och Henning Ledstam får ett eget fartfyllt nummer.
Den gamla farsen får stå tillbaka för mer glittrande underhållning. Och frågan är om pjäsen hade klarat sig utan injektionen. I första akten har jag länge lätt att hålla mig för skratt. Claes Malmbergs och Ulf Eklunds entré à la moraliska (begravnings)entreprenörer på besök i varietélogen, är ett undantag. Scenen är en lysande uppvisning i konsten att hålla en paus. Men riktig fart tar inte farsen förrän Eklunds rollfigur Boklund bekänner sina utsvävningar. Den förundrade ångesten över vad han varit med om sitter i hela kroppen. Från den stunden är skådespelaren en ofrånkomlig temperaturhöjare så fort han visar sig. Som vänduo är Malmberg och Eklund också välkittade, inte bara i charlestonövningen.
Stefan Ljungqvists hovrättsråd har med reslig kroppshydda och tillhörande röst den högsta makten i Långedragshuset, men fjäskar ändå för greven. Peter Harryson anpassar smidigt rollfiguren till alla oförutsedda situationer som han hamnar i.
Sockerbiten kring vilken alla männen svärmar är den firade varietéartisten. Hanna Lundblad trivs i rollen och tar för sig. Malmbergs lössläppta tupp spelar upp utan en aning om att det tillbedda föremålet är hans styvdotter. I leken har hon benäget bistånd av modern – My Holmsten – och påklädaren/pigan, som Victoria Kahn effektivt dubblerar. Johan Ringströms amerikanske beundrare är också lojal.
Efter paus varvar intrigen upp och regigreppen hänger på. Svimningsmadrassen bakom soffan nyttjas flitigt. Dörrarna i Långedragsvillan likaså. Redan i första akten förvandlas de modernistiska skärmarna i Yvettes loge till ett överlastat hem med obestämd tidskaraktär. Ett spännande anslag ger upp för slentrianmässig farstradition. I den eleganta soffan utförs diverse välrepeterade sittningar. Tre damers nedslag på samma taktslag lika väl som Yvettes gäckande lek med herrarna. Aldgårds regi månar om detaljerna.
Till de välfungerande detaljerna hör också efterslängda repliker. Claes Malmberg är föreställningens mästare i sådana, ofta lokalfärgade vitsar. Där är han på topp. Men ibland går skojarhumöret över styr. Malmberg och regissör Aldgård kan få idéer som bär iväg. Vad som kanske börjat som en knorr slutar som ett utsvävande nummer. Resultatet blir en onödig tårta på tårta-effekt. Det som är roligt räcker snyggt ändå.