Gest fortsätter sitt värv att erbjuda göteborgarna dagsaktuell, brittisk dramatik, utan att behöva gå genom det tidsödande mellanledet som en översättning kan innebära. I november är det Anna Jordans prisbelönade, moderna kammarspel Yen som den lilla teatern på Chapmans torg sätter upp.
Yen är japanska för längtan och namnet på landets valuta, men också ett smeknamn som bärs av pjäsens Jennifer (spelad av walesiska Jessica Hayles). När hon ser en utmärglad hund genom grannkåkens fönster, tar hon sig in i bostaden för att befria den. Den hon verkligen befriar är dock hundens ägare.
Henchs och Bobbies liv är i alla aspekter lika miserabelt som hunden Talibans. Det är nästan fysiskt plågsamt att ta del av. Sina dagar tillbringar de framför tv:n, som antingen visar högljudd porr eller används till Henchs krigsspel. De har inga vänner, inga pengar och inga kläder. Ibland kommer brödernas alkoholiserade mamma på besök, hon som flyttat ut för att bo med sin pojkvän. Andra gånger tuppar hon i stället av på gräsmattan och får bäras in.
Yen blir inom loppet av några dagar ett slags modersgestalt för 13-årige Bobbie och ett kärleksintresse för den något äldre storebrodern. Hemlagad mat, bäddad soffa och aktiviteter bortom tv-rutan är några av förändringarna som hennes närvaro för med sig. Men berättelsens andra vändpunkt blir fruktansvärd.
Anna Jordan har skrivit en märkligt mishmash av socialrealism, tragedi och moralpanik. Är pornografi skadligt? Gör krigsspel dig till en våldsam människa? Ja och ja, tycks Yen föreslå. I alla fall om du som utsätts är särskilt sårbar.
Oavsett om man håller med eller inte är det svårt att inte bli berörd av Henchs, Bobbies och Yens öden. Gest illustrerar med ett optimalt utnyttjande av sin trånga spelyta rollfigurernas rusning mot undergången. Ångesten: fet som smog.
