Filmikonen Bette Davis hävdade bestämt att ålderdomen inte är något för veklingar. Massivt medhåll har hon länge fått från en ålderistisk västerländsk kultur och en medicinsk äldreforskning som koncentrerat sig på sjukdomar och förlorade förmågor.
Mot detta dystra paradigm vänder sig den amerikanske psykiatern Gene D Cohen i sin populärvetenskapliga bok Den mogna människan. Med stöd av egna och andras forskningsrön målar han upp en betydligt ljusare bild av den åldrande människans livskvalitet och intellektuella och kreativa kapacitet. Han fnyser åt Freuds och Piagets ensidiga hyllande av ungdomens klara tänkande och visar att hjärnan aldrig upphör att utvecklas, utan fortsätter att nybilda hjärnceller och fungerar allt flexiblare genom ett intimare samarbete mellan hjärnhalvorna.
Författaren introducerar begreppet utvecklingsintelligens som ett sätt att tydliggöra den positiva förändring som sker både rent fysiologiskt och personlighetsmässigt. Äldre har lättare för att tänka i helheter, lösa konflikter och har inte sällan en sund distans till stelbenta sociala konventioner.
Blir man visare när man blir gammal? Får man tro Cohen är det mycket som talar för det. Förnuft och känsla går hand i hand och ett större lugn infinner sig. Ett mindre formellt tänkande gör det enklare att förhålla sig till svåra etiska dilemman.
Det är inte utan att man blir sugen på att bli gammal när man läser den här boken. Cohen skriver enkelt och medryckande med ett stundtals milt uppfostrande tonfall. För det goda kommer inte helt utan ansträngning. Liksom resten av kroppen behöver hjärnan regelbunden och varierad gymnastik. Om vår plastiska hjärna får den näringen kan den blomstra livet ut.
