– Det är en skrämmande berättelse om hur illa det kan gå om man tidigt fastnar i kretsar där droger och brott är vardagsmat, säger journalisten Helen Stommel Olsson, som nu debuterar som författare.
När vi träffas första gången i början av sommaren har hon precis lämnat sitt slutmanus till förlaget. Hon tycker att det känns bra att få sätta punkt. Det är en livshistoria som inte lämnar någon oberörd. Det har tagit på både psykisk och fysiskt att skriva boken.
–Jag har skrivit boken för att jag vill berätta om hur en ung tjej tvingas till kriminell aktivitet. Det är ju väldigt aktuellt med utsatta ungdomar och gäng, det vimlar av sådana tjejer och killar som hon i Göteborg i dag. Men jag vill också berätta historien om en stark ung kvinna som i dag har ett nytt liv och en ny familj, förklarar hon.
–Det är en sann berättelse men i verkligheten var det mycket värre.
Sara finns inte längre
Huvudpersonen Sara i boken lever i dag med helt skyddad identitet.
–Hon finns inte längre helt enkelt, konstaterar Helen, som under arbetet med boken fått vara mycket försiktig i sina kontakter med henne.
Sara växte upp i förorten Bergsjön i nordöstra Göteborg. Hon hade en tuff uppväxt. Båda föräldrarna var missbrukare,använde såväl alkohol, hasch som amfetamin och pappa slog och misshandlade Sara redan när hon var ett litet barn. I boken berättar hon om ett tillfälle när hon var åtta år:
–Som jag skriver på ett ställe i boken, om socialen tagit hand och henne och hennes lillasyster när de var åtta och tretton år hade deras liv gått att rädda. Barnen bad om det men myndigheterna valde att låta bli.
Under högstadiet utvecklades Sara till en tystlåten tuffing som slogs, snattade godis och kläder för att få respekt och få vara med i skolans coolaste tjejgäng. Festandet började med alkohol, GHB och hasch och vardagen innehöll sena nätter, killar och ravepartyn.
Som 20-åring var hon redan ensamstående tvåbarnsmamma. Barnens mormor, Saras egen mamma, var den som bjöd henne på amfetamin första gången.
–Sara blev kär i drogen direkt och det var det som drog in henne i den kriminella världen, säger Helen Stommel Olsson.
Då hade Sara fortfarande vårdnaden om sina två barn.
– När hennes liv började gå utför på allvar insåg Sara att hon inte kunde släppa amfetaminet, samtidigt ville hon inte att hennes barn skulle fara illa, så hon lämnade frivilligt ifrån sig barnen. De skulle inte få uppleva det som hon fått uppleva i sin barndom.
–För en missbrukare är ingenting annat viktigare än drogen och man offrar till och med sina egna barn. Sedan tror man att man ska kunna ordna upp det på egen hand, senare. För Sara blev det dock ödesdigert.
Självständig, ensam och egensinnig
Missbruket ledde henne allt djupare in i kriminaliteten och Sara blev så småningom en hårdhudad knarkkurir och kall människosmugglare. Hon jobbade för andra men var aldrig direkt knuten till något gäng.
–Hon hade ett sätt att jobba som gjorde henne ”untouchable” Hon var självständig, ensam och egensinnig i sina beslut och har aldrig allierat sig. Enligt polisen var det hennes förfall men också hennes räddning. Hade hon inte gjort det hade hon aldrig levt i dag, säger Helen Stommel Olsson.
Sara satt i fängelse i både Danmark och England, dömd för människosmuggling, och var knappt trettio år när polisen i Sverige tog henne sista gången. Hon dömdes till ett långt fängelsestraff, åtta år, för det hon var skyldig till – men fick också chans till att börja om och ett nytt liv. Under häktningstiden fick hon ett erbjudande av det så kallade vittnesskyddet vid polisen.
–Det tog polisen sju år att acklimatisera henne. Hon kom till häktet 2005 och kom ut i samhället 2012. När hon fick sitt första fasta jobb fick hon börja klara sig själv ekonomiskt men stödet från vittnesskyddet kvarstår fortfarande, säger Helen Stommel Olsson.
Gjordeen klassresa
Under åren i fängelset levde Sara under dödshot och var livrädd för att bli avslöjad. Samtidigt var hon tacksam, hon behövde åren för att läsa in gymnasiet, bli fri från knarket och lära sig ett yrke.
–När hon kom in på Hinseberg var hon en typisk nerknarkad pundarbrud utan tänder, i dåligt skick och med en väldigt tuff attityd, det har personalen som jag intervjuat berättat. I dag är hon en sofistikerad, naturlig ung svensk kvinna så man kan verkligen säga att hon gjort en klassresa på många plan.
I boken berättar Helen Stommel Olsson om sättet som poliserna vid vittnesskyddet, Jack och Louise, (som heter något annat i verkligheten) under många år arbetade med Sara.
–Det var ett engagerat och kärleksfullt arbete. Jacks fina avskedsbrev till sin adept finns också med i boken.
"Jag ville och vågade berätta Saras historia"
Helen Stommel Olsson tvekade länge inför erbjudandet om att skriva boken. Hon fick frågan för tre år sedan via en insatt person som visste att hon jobbar som frilansjournalist och är speciellt intresserad av sociala frågor och missbruk.
–Jag blev nyfiken och kom till slut fram till att jag ville och vågade berätta Saras historia.
Det var ett ja tack med förbehållet att hon fick med sig ett förlag och att Helen och hennes familj fick information av polisen om riskerna med projektet. Under Bokmässan förra hösten träffade hon ett antal förlag och fick stort förtroende för förlaget Bladh by Bladh och Annika Bladh som blev hennes förläggare.
Under arbetet med boken har Helen Stommel Olsson haft många, långa arbetsveckor. De har aldrig kunnat träffas personligen. Helen har intervjuat Sara via skype, ägnat sig åt research och skrivit parallellt.
Högen av anteckningsböcker är stor, ännu större är högen med förhörsprotokoll, domar och rapporter från Statens Kriminaltekniska Laboratorium, SKL, som hon läst. Hon har pratat med poliser, fängelsepersonal, socialchefer och socialsekreterare, tillbringat en vecka på beroendeklinik för att få mer insikt om missbruk och beroende.
Boken är skriven i jagform. Vad tycker Sara själv om resultatet?
–Första gången skickade jag sextio manussidor och då var jag nervös för att hon skulle tycka att jag tog i för mycket. I dag är hon en lågmäld person men under hennes tidigare liv var hon en skittuff brud och jag har fått ta i lite och måla med språket för att få fram det. Jag har tagit mig författarens rätt att fritt tolka hennes berättelse. Och jag fick svar som kändes bra:
”Precis så där var det, jag fattar inte hur du har lyckats få fram essensen i mina känslor, om barnen, övergivenheten.”
Vad har var varit mest jobbigt för Sara?
– Det svåraste är att inte ha någon historia. Att aldrig någonsin kunna berätta om sitt tidigare liv, sina egna erfarenheter eller sin bakgrund, aldrig bada bland andra människor och visa graviditetsmage, ärr och födelsemärken. Hon får inte försäga sig och kan aldrig träffa sin syster. Det är svårt.
I bokens epilog berättar Sara om sitt nya liv och om en ny familj i ett annat land. Där skickar hon också en hälsning och ett budskap till unga killar och tjejer som lever i gränslandet i dag och som tror att det är droger, gänget och deras villkor som gäller.
”Tro aldrig att du INTE har något val. Det har du! Den livsstilen tog mer än 20 år av mitt liv. Hela min ungdom faktiskt. Och det var det inte värt.”
Helen Stommel Olsson
Jobbar som: Journalist, krönikör och copywriter. Bor i: Göteborg. Familj: Man och vuxna söner. Tycker om: Att resa, yoga, träna och umgås med familj och vänner. Aktuell med: Debutboken Gangsterprinsessan.
