Alice Bah Kuhnke, ny kulturminister.
Alice Bah Kuhnke, ny kulturminister.

Gabriel Byström: Skäl att vara både glad och oroad

ANNONS
|

Alice Bah Kuhnke heter landets nya kulturminister. Det finns skäl att vara både glad och oroad över det. Glad över en omvittnat god ledare som arbetat mycket med rättighets- och demokratifrågor och som är en skicklig kommunikatör. Oroad över att den nya kulturministern företräder ett parti med påfallande svag kulturpolitik. I Miljöpartiets kulturpolitiska program konstateras: ”Miljöpartiet tror att kulturen har stort värde”. Tror alltså.

Partiet som ska ansvara för kulturpolitiken är inte helt övertygat att politikområdet har ett stort värde. Förhoppningsvis får vi ett meddelande när ansvariga funderat klart.

Det fanns ettord som studsade rätt mycket när Alice Bah Kuhnkes namn blev känt. Spännande. Så beskrevs den nya kulturministern. Spännande är ett sådant där ord som signalerar positiv nyfikenhet men som är försåtligt. Alice Bah Kuhnke har en imponerande bakgrund och har alldeles uppenbart skött sina tidigare uppdrag med den äran. Men som stark företrädare för kulturen? Som orädd förhandlare med den nya finansministern? Här är det svårt att ge någon omedelbar prognos. Därav ordet spännande.

ANNONS

Demokratifrågorna lyfts över till den nya kulturministern. Det är utmärkt. Här finns viktiga kopplingar till sent 60-tal och de analyser som gjordes då. För att ge kulturen eller snarare kulturpolitiken tyngd var dåvarande ecklesiastikminister Olof Palme säker på sin sak: kulturen skulle ges politisk kraft och utrymme via demokratifrågan. Ett betonande av kulturens roll för demokratin. Att konsumtion av kultur inte ska vara beroende av plånbokens storlek. Den helt riktiga tanken var att detta i förlängningen skulle gynna demokratin. Förmågan att bli självständiga, reflekterande medborgare är något som ofta utvecklas av att själv skapa eller att läsa, lyssna och se hur andra gestaltat idéer och tankar. Ett rikt, mångfacetterat kulturliv med hög tillgänglighet är ett effektivt vaccin mot antidemokratiska tendenser.

Den kulturpolitik som växte fram ur sent 60- och tidigt 70-tal handlade om övergripande mål som beledsagades av en kulturell infrastruktur som fortfarande spelar roll.

Vändning

Efter åtta år med Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister där kulturpolitiken och de kulturpolitiska frågorna i allt väsentligt reducerats till närings- och jobbskaparpolitik är det betonade sambandet mellan demokrati och kultur viktigt. I en kommentar konstaterade Bah Kuhnke att den nya regeringen ”utgår från kulturen som navet ivåra demokratiska processer. Det är den stora vändningen”.

ANNONS

Exakt hur detskatolkas återstår att se, men betoningen är väsentlig. En viktig fråga för den nya kulturministern är givetvis mediepolitiken. Mediernas roll för demokratin som nyhetsförmedlare, offentlig arena, granskare av makten kan knappast underskattas. Den kris som den globala, kommersiella medieindustrin genomgår just nu kommer att få långtgående följdverkningar. Det är inte politikens roll att uppfinna nya affärsmodeller för krisande medier, däremot måste en ny kulturminister fundera över vilka konsekvenser krisen får och vara beredd att arbeta för en mediepolitik med helt annan verkshöjd än i dag.

Från socialdemokratiskt håll har det talats om en grundlig medieutredning med start 2015. Jag tror det är en klok idé, inte minst eftersom en sådan skulle ta ett helhetsgrepp och inte fokusera på enbart licensfinansieringen för att ta ett aktuellt och alltmer akut exempel.

Värt att poängtera är att slaget om nationalismen numera inte sällan äger rum på kulturens arena. Runtom i Europa används kulturen och kulturpolitiken för att skapa ett nationalistiskt narrativ med udden riktad mot mångkulturalism. Här är Ungern ett av de allra tydligaste exemplen. Tidigare i veckan frågades den blivande kulturkommissionären, ungraren Tibor Navracsics, ut i EU. Navracsics är en rutinerad politiker och navigerade skickligt i den bitvis hårda utfrågningen.

ANNONS

Samtidigt är det nödvändigt att komma ihåg att Navracsics varit en av de ledande Fideszpolitikerna de senaste åren, hans ansvar för den katastrofala utvecklingen iUngern är omfattande. För de ungerska journalister som inte vågar rapportera om sanningen, för de romer som lever i skräck och armod blev utfrågningen enbart en påminnelse om det hyckleri som det ungerska regeringspartiet Fidesz står för.

ANNONS