Vad händer på Folkteatern? I våras ställdes en hel uppsättning in. I höst har antalet egna nyuppsättningar halverats, två har blivit en. På bara ett par år har antalet anställda minskat dramatiskt, det finns skäl att tro att fler varsel kommer att läggas. Den ekonomiska situationen är svårare än vad vd Anna Rosengren kände till när hon tog jobbet för ett drygt år sedan. De senaste årens accelererande ekonomiska problem har gjort att skådespelare går i ett snyggt ombyggt teaterhus mitt i Göteborg utan att ha något att göra. Gradvis förändras teatern till att bli en gästspelsscen.
På Göteborgs stadsteater kan Studion komma att stå tom delar av våren. På teaterspråk kallas detta att ”gå svart”. Anledningen mycket enkel: det saknas pengar. För att täcka hål i budgeten ställs produktioner in. Mönstret går igen på flera håll. Effekten: institutionerna tvingas använda rörliga medel som egentligen ska gå till nya produktioner för att få ekonomin att gå runt.
Dyra, välutbildade ensembler. Fina hus. Allt färre produktioner. Det är ett närmast obegripligt slöseri med resurser.
I grunden handlar det givetvis om politiska prioriteringar. Om ansvariga politiker anser att det bör finnas större kulturinstitutioner bör de ges rimliga förutsättningar att bedriva verksamhet. Det skulle krävas så lite för att se till att de institutioner som finns faktiskt kan utnyttja personal och hus fullt ut. Regionens skattebetalare, som är huvudfinansiärer av flera av de större institutionerna, har full rätt att kräva detta. Lek med tanken att hälften av de resurser regionen satsar på det politiska haveriprojektet Kultur i Väst istället skulle delas ut till både institutionella och fria scenkonstgrupper i regionen? Pengar öronmärkta för produktioner. Fyrtio miljoner på ett bräde. Det hade förändrat förutsättningarna radikalt.
Ett vitalt kulturliv behöver både institutioner med trygg, långsiktig finansiering och goda resurser för det fria kulturlivet att växa och utvecklas parallellt. Det borde egentligen inte vara särskilt svårt.
Det är en turbulent tid på fler plan i Göteborgs kulturliv just nu. I tisdags kväll kom det överraskande beskedet att Anna Takanen lämnar Göteborgs stadsteater och flyttar till Stockholm. Utan tvekan en förlust för Göteborgs teaterliv. En lika stor förlust var det när Helena Wessman tidigare i år lämnade GSO för Radiosymfonikerna. Wessman har skapat lugn, bringat ordning och stabiliserat på ett imponerande sätt. Dessutom lyckades hon rekrytera Kent Nagano som chefdirigent efter Gustavo Dudamel, vilket blivit ett påfallande lyckat partnerskap.
För att kunna locka högkvalitativa ersättare som kan fortsätta att utveckla både Göteborgs stadsteater och GSO krävs det att styrelser och politisk ledning kan ge tillträdande chefer rimliga möjligheter att driva verksamheten. För Folkteaterns del handlar det om att ansvariga politiker på allvar ställer sig frågan vad de egentligen vill med verksamheten. Regionens kulturnämndsordförande, socialdemokraten Alex Bergström, konstaterar att Folkteatern är en "viktig röst för Göteborg och regionen". Sant. Problemet är att teatern håller på att förses men munkavle. Det borde oroa Bergström och hans kolleger i nämnden.
