Det är något häpnadsväckande med Janáceks operakonst. Trots att den har närmare 100 år på nacken låter den, i sin psykologiska obestämbarhet, helt samtida. En av förklaringarna ligger i det avlyssnade vardagsspråket, sättet att fånga människors talspråksmelodier. Musiken betonar det oavslutade och rörliga, försjunkenheterna som uppstår, mellanrummen mitt i meningarna. Därmed stakar Janácek ut en alldeles egen väg. Det är en musik som inte går att nagla fast, som rör sig fritt. Den är hela tiden är på väg att bli någonting annat, och ändå behåller den sin säregna och levande ton.
Läs också: Fallet Makropulos har premiär på operan
Skärpan i de enskilda ögonblicken i Janáceks operor kan påminna om Franz Kafkas berättelser från samma tid. Det finns också intressanta förbindelser mellan Janácek och Kafka, bland annat via författaren Max Brod som 1924, i samband med tonsättarens 70-årsdag, publicerade en biografi om Janacek.
I sin dödsruna över Janácek fyra år senare nämner Brod hur de båda diskuterat ögonblicket i Fallet Makropulos där hjältinnan konfronteras med Döden. Brod menade att hon kunde bejaka det hela med frasen "Nu har jag mött Döden – och det var inte alls hemskt", men det var Janacek helt främmande för. Lösningen blev "och det var inte så hemskt".
Detta kan också sägas vara kärnan i David Radoks uppsättning av Fallet Makropulos på Göteborgsoperan. Ambivalensen i dödstemat och det faktum att huvudpersonen med de många namnen – Elina Makropulos, Emilia Marty, Ellian MacGregor, Eugenia Montez – sägs vara mer än 300 år gammal, markerar att berättelsen, trots sin inledningsvis realistiska ton, har sin grund i mytologiska frågeställningar.
Livet som förlängs med hjälp av ett alkemistiskt elixir, skapat under Rudolf II:s tid i Prag i början av 1600-talet, gör operan till en sorts variant av berättelsen om Dracula.
"Ni är bara ting och skuggor, som om ni inte fanns", sjunger Emilia Marty och sopranen Annalena Persson gör en ytterst imponerande tolkning av den tvetydiga och komplexa kvinnogestalten. Hon sägs vara "den största sångerskan i världen" och framträder som omsusad och beundrad, men också oberäknelig och manipulativ. Hon går in i och ut ur de olika relationerna som om de inte hade någon som helst beständighet.
Detta skildras i musiken som en serie förbiflimrande ögonblick, hela tiden skiftande i klangfärg och rytmiska betoningar, och det gör också rollen osedvanligt svårsjungen. Men Annalena Persson har den klangliga precision och förmåga att skapa koncentration som krävs, också i de mest rörliga och yrselframkallande av passager.
Det är på många vis imponerande hur David Radok konsekvent återvänt till Janáceks gåtfulla och rika klanguniversum för att visa de alternativa vägar som finns att gå för operakonsten. I den här föreställningen handlar det om en stramhet, både i regikonceptet och i det musikaliska uttrycket.
Till sin hjälp har han en verklig Janácekexpert som leder orkestern, dirigenten Marko Ivanovic, som också var den förste som dirigerade den nya, reviderade utgåvan av verket, på Janácekteatern i Brno för ett år sedan. Här fångas det levande och ombytliga, den ständiga föränderligheten i klangspråket, med en verklig omsorg om detaljerna.
Scenrummet i den första akten, ett advokatkontor, skulle lika gärna kunna vara den försäkringsinstitut för arbetsplatsolyckor där Kafka arbetade under större delen av sitt liv. Färgerna går i grått och brunt, och ett blekt ljus gör människornas rörelser i rummet suddiga och skugglika.
Att ge individuella konturer åt de övriga karaktärerna, de som på olika vis hamnar i Emilia Martys kraftfält och blir mer eller mindre tillintetgjorda av hennes gestalt, är nu inte alldeles lätt. Det hör till verkets svårigheter att de porträtterade personerna alla tycks leva ett skenliv, fångna i byråkratiska procedurer eller förhoppningar om kommande förlösningar.
Det är en dramaturgisk poäng att de olika figurerna är så lika varandra, men det finns också en sorts gråhet och abstraktion i de olika gestaltningarna som gör att det samlade spelet inte riktigt fäster.
Många av de enskilda prestationerna är starka, bland andra Anders Lorentzson som advokaten Kolenatý, Åke Zetterström som Jaroslav Prus och Anna Johansson som Krista, men det är något med helheten som inte talar över scenkanten. En sorts slutenhet som gör att den betydelsefulla detaljen med det förseglade dokumentet, där hemligheten om elixiret finns nedskriven, blir en punkt utanför berättelsen, något man inte kan nå.
Fakta: Skribenten
Magnus Haglund är kulturskribent och musikkritiker. Medverkar regelbundet på GP Kultur och recenserade senast Gageego! på Göteborgs konserthus.
Fakta: Ämnet
Göteborgsoperan sätter upp Leoš Janáčeks näst sista opera, Fallet Makropulos – för första gången i Sverige på originalspråk. Produktionen är ett samarbete med operahuset i tjeckiska Brno, där verket uruppfördes 1926.
