Göteborgsoperan | A flowering tree av John Adams
Göteborgsoperan | A flowering tree av John Adams

Göteborgsoperan | A flowering tree

ANNONS
|

Redan i John Adams genombrottsverk Christian Zeal and Activity från 1973 finns det ett traditionalistiskt och återblickande drag, i mötet mellan senromantiska klanger och ålderdomliga metodistpsalmer. Sättet att införliva olika sorters material, folkliga traditioner jäms med sofistikerade instrumentationstekniker, påminner om Charles Ives musik. Adams har återkommande refererat till Ives betydelse som inspiratör och har bland annat arrangerat några av Ives sånger för orkester.

Dessa melodier, med sina särpräglade lyriska tonfall och grund i den amerikanska transcendentalismen (Thoreau, Emerson), kan sägas leda rätt in i operan A Flowering Tree från 2005–06, som nu får sin skandinaviska premiär genom Göteborgsoperans uppsättning.

Den bärande tanken i berättelsen, baserad på en folksaga från södra Indien, är just idén om förvandlingen av den existerande världen och möjligheterna till överträdelser, bland annat genom magiska ritualer.

ANNONS

Huvudpersonen är en flicka med övernaturliga egenskaper och förmåga att förvandla sig själv till ett blomstrande träd, vars vita blommor faller ned över människorna som ett stilla regn med doft av citron och jasmin.

Ja, det finns verkligen poetiska dimensioner i detta verk och de tas väl till vara i Göteborgsoperans vackra föreställning. Scenografin är ytterst stram och består av några få noggrant utvalda objekt; en stol, en bänk, en repkonstruktion, ett rött tyg som viras kring huvudpersonen Kumudha och blir ett fängelse för kroppen.

Regissören Nicola Raabe och scenografen och kostymören George Souglides har hittat ett formspråk som tar fasta på den fördrömda koncentrationen i ögonblicken och det uppstår en svindlande skönhet, inte minst genom den virtuosa ljusdesignen, signerad Aaron Black.

Rent berättartekniskt finns det likheter med Mozarts Trollflöjten och det var också så som verket kom till, som en del av 250-årsfirandet av Mozarts födelse. Så mycket av folkliga melodier finns det nu inte i John Adams partitur. Korrespondensen har mer att göra med betydelserna av det lyriska och delvis naiva tonspråket. Det ställer stora krav på sångsolisterna, inte minst därför att de är så få – enbart tre, en sopran som gestaltar huvudpersonen Kumudha (Julia Sporsén), en tenor i rollen som prinsen som blir förälskad i den magiska flickan (Eric Fennell), och en baryton som fungerar som operans sammanhållande berättare (Omar Ebrahim).

ANNONS

Ariorna är långa och vindlande. Efter hand som berättelsen djupnar, och såväl flickan som prinsen hamnar i en sorts trashanksverklighet där magin inte längre verkar, får musiken en alltmer melankolisk och inåtvänd karaktär, med avbrott för några rytmiskt yviga partier där kören har den musikaliska huvudrollen. Det är fantastiskt hur väl sångsolisterna tar hand om sina gestaltningar. Framförallt imponeras jag av Julia Sporséns och Omar Ebrahims förmåga att låta de långa melodilinjerna skapa ett impressionistiskt svävande, en utdragen och förhöjd nukänsla som suddar ut tidsförloppen och gör musiken fascinerande stillastående.

Fast föreställningens verkliga hjältinna i denna bemärkelse är dirigenten Joana Carneiro som förvandlar orkestern till ett magiskt precisionsinstrument. Det är världsklass på det här spelet. Det finns en omedelbarhet i kontakten mellan dirigent och orkester som skapar ett naturligt flöde och en förunderlig böjlighet i klangen. Man hör, förutom förbindelserna till Ives tonspråk, hur mycket John Adams har låtit sig påverkas av Stravinskys och Richard Strauss sätt att arbeta med orkestern som klangapparat.

Samtidigt har musiken en del triviala drag, framförallt rytmiskt, en sorts slätstrukenhet som gör vissa passager inställsamma och ytliga. Det har inte så mycket med det minimalistiska arvet att göra. Som operatonsättare har John Adams alltmer fjärmat sig från de repetitiva strukturerna och närmat sig ett mer expansivt klangspråk. De etablerade uttrycksformerna utmanas inte, utan reproduceras och förstärks, ibland på ett lekfullt vis, men ibland också på ett sätt som tar bort all form av konflikt.

ANNONS

.

Ämnet

Göteborgsoperan sätter upp John Adams opera A flowering tree med libretto av Peter Sellars. Verket uruppfördes i Wien 2006.

Skribenten

Magnus Haglund är kulturskribent och musikkritiker. Medverkar regelbundet på GP Kultur och skrev senast om Göteborgssymfonikernas satsning på Kurt Atterberg.

ANNONS