Hur förhåller man sig till verken av en starkt mystifierad konstnär som Lena Svedberg utan att fastna i historierna om hennes självförbrännande liv, speciellt då desperationen tycks genomsyra en stor del av hennes konst? 1972, blott tjugosex år gammal, begick Svedberg självmord och hennes konstnärskap fick således ett abrupt slut. Men bilderna av henne fortsätter att cirkulera och nya tolkningar och hyllningsrop genereras fortlöpande.
Lena Svedbergs teckningar pub-licerades flitigt i den satiriska anarkisttidskriften Puss. Fanzinet, som bildades 1968 av en konstnärsgrupp bestående av bland andra Lars Hillersberg, Carl Johan De Geer, Karin Frostenson och Svedberg, är idag svensk konsthistoria. Borgerligheten och den kapitalistiska samhällsordningen stod i skottlinjen liksom modernismens introspektion. Enligt Puss-gänget hade konsten ett omstörtande uppdrag, och därmed borde den exkluderande synen överges i förmån för ett mer inkluderande perspektiv.
Svedbergs konst kunde inte enbart betraktas i publikationer utan också i utställningar. Under Parisbiennalen 1969 presenterades hennes svit Herr Aldman – Superhero av världsalltet, där femtiosju teckningar och collage i svart, vitt, rött och ockra fångar en bisarr färd över en korrumperad jord. Serien har funnits i Moderna Museets samlingar sedan 1970, men har inte visats på länge då den befunnit sig i ett undermåligt skick. Verket har emellertid restaurerats och nu visas det i sin helhet i en utställning på Göteborgs Konstmuseum som arrangeras i samarbete med Moderna Museet.
Det skulle ta allt för lång tid att förtälja hela historien om Herr Aldman men kortfattat handlar det om en hysterisk mardrömstripp, kantad av imperialism, kåthet, politiskt hyckleri, en gnutta hopp och flera kända 60-talsansikten. Historien inleds med att en kvinna uppmanar Aldman att finna hennes förvunna land – och han styr kosan mot Mellanöstern. Landet han söker är troligtvis Palestina, detta enligt Fredrik Liews välskrivna katalogtext där många intressanta reflektioner kring verket vecklas ut. Texten är hjälpsam, för serien är ganska gåtfull.
Ändå är det just tack vare denna vagt hängande narrationstråd som Svedbergs berättelse lyckas nagla sig fast i vår tid. Personerna är utbytbara och historien klyvs i många infernaliska fragment. De satiriska elementen finns där fast logiken blir aldrig glasklar; liksom skiljelinjen mellan gott och ont förblir den suddig. På många sätt tycks det som Svedberg har lagt örat mot sin samtid och överrumplats av intryck, vilka hon ackumulerat och därefter spottat ut i en ohejdbar fart. Upprördheten inför orättvisorna tränger ut i den uppbrutna formen och det är inte för inte som hennes produktion har liknats vid Francisco de Goyas arbeten, i synnerhet hans grafiksvit Los Desastres de la Guerra (1810–1815), där det spanska självständighetskrigets fasor skildras med obehaglig precision. Jag börjar även tänka på Thomas Hirschhorns myllrande, våldsamma kaos och de ord han använde i beskrivningen av sin installation Concretion Re, som visades under Göteborgs 4:e Internationella Konstbiennal 2007. Ord som möjligen hade kunnat uttalas av Svedberg fyrtio år tidigare: ” Varje död är min död, Varje olikhet är min olikhet. Varje orättvisa är min orättvisa…”
Lena Svedbergs konst når långt mycket längre än det ledsamma öde som blev hennes eget. Synd bara att detta inlevelsefulla verk visas i ett sådant trångt och undanskymt utrymme på museets översta våning – det kunde gott ha fått bre ut sig lite mer.
