OBS Beskuren.
OBS Beskuren.

Göteborgs konstmuseum | Helene Schjerfbeck

ANNONS
|

I Stenahallen, tidigare Falkhallen, är öppningen mot trapporna till Moderna avdelningen ordentligt förbommad så att larmet från Bruce Naumans installation Anthro/Socio inte skall slå igenom. Tystnaden och koncentrationen i Helene Schjerf­becks måleri som i en bred retrospektiv visas härinne är desto mer remarkabel, men främst med tanke på den larmande tid som det växte fram i. Rysk repression, finsknationalistiska uppror. Första världskriget och finska inbördeskriget, senare vinterkriget och den svenska exil som Schjerfbeck tvingades till under sina allra sista år. Hon dog i Saltsjöbaden 1946, 83 år gammal.

Tidens kaos spelar sällan någon huvudroll när hennes biografi återges. Ett återkommande ord brukar däremot vara ”integritet”, och kanske är det den yttersta integriteten: att inte låta världshistorien rubba ens inriktning och fokus. Mest var det nog nationalismen som slet i henne, den vind av förfinskning som just som en reaktion på det hårdnande ryska förtrycket drog genom kulturen mot slutet av artonhundratalet och förmådde svenskspråkiga att enbart tala finska och målaren Axel Gallén att byta namn till Akseli Gallen-Kallela. Finskhetens heliga skrift, den nyligen nedtecknade och utgivna runosamlingen Kalevala, var ”dödligt tråkig” enligt Schjerfbeck, som i ett brev undrar om den rentav ”dödade Gallén”, som hämtat åtskilliga av sina motiv därifrån.

ANNONS

Helene Schjerfbecks talang uppmärksammades tidigt. Redan som elvaåring kom hon in på Finska konstföreningens ritskola, av misstag så tillvida att ingen hade uppmärksammat hennes låga ålder. Artonårig reste hon till Paris för vidare studier, sedan följde målarresor till Bretagne och Cornwall. Rent karriärmässigt innebar åttiotalet något av en tidig höjdpunkt, med flera deltaganden på Parissalongen – för Konvalescenten från 1888 fick hon medalj på världsutställningen året därpå. Det är verkligen en fin målning, med en öm friskhet som håller sentimentaliteten stången.

Det finns senare versioner (om än inte på utställningen) och det är något återkommande i konstnärskapet: samma motiv upprepas, med många års mellanrum, utifrån originalet, fotografier eller minnesbilder. Utvecklingen går alltid mot större och större reduktion, ”mot det ’syntetiska’, som ju numera är slagordet”, som hon i ett annat sammanhang skriver i ett brev.

Och så har också den allmänna konsthistoriens omdöme blivit: hon lyckades lösgöra sig från artonhundraåttiotalets realism för att okuvligt hitta fram till en egen, personlig men modernare stil.

Kan så vara. I brev upprepar Schjerfbeck sin misstro mot ”filosofi” och ”teori” men var ändå genom internationella tidskrifter orienterad i den samtida konstens utveckling, också när hon var som mest isolerad. Desto mer vidunderlig är då den renodling som finns redan i vissa åttiotalsmålningar och som i mina ögon aldrig kvalitativt överträffas, på utställningen främst representerad av den närmast abstrakta Dörren från 1884. Men titta också särskilt på Bageriet och Byktork.

ANNONS

I övrigt fastnar jag till min egen överraskning främst för några intensiva, koncentrerade stilleben, oberoende av all verkkronologi. Mest känd är hon otvivelaktigt för självporträtten, och några av de senare kan verkligen förfölja en, ibland nästan skissartade målningar, med ansikten reducerade till plågade masker som kan föra tankarna till såväl Käthe Kollwitz som Edward Munch. Men andra känns överstiliserade, snarare elegant-dekorativa än inträngande, med det egna anletet reducerat till ett tecken som med alltför stor monotoni återanvänds.

Ändå är det nog just självporträtten som i betraktarens fantasi hårdare knyter konstnärskapet till hennes person och öde. Till tidens umbäranden lades helt egna: en svår höftskada som hon ådrog sig redan som barn och som skulle plåga henne resten av livet. Faderns utdragna död när hon var tretton. En från fästmannens sida abrupt uppslagen förlovning – han misstänkte att hon led av lungturberkulos. En rysk lagskärpning 1899 omöjliggjorde alla utlandsresor, det närmaste decenniet skulle präglas av det tillbakadragna omhändertagandet av modern och det stora spöket ”hushållsarbetet”. Isoleringen kom så småningom att brytas runt mitten av tiotalet, främst genom kontakten med Gösta Stenman, som skulle bli hennes mecenat och sedermera gallerist. Nej tiderna skulle inte precis bli bättre. Men Schjerfbeck hade åter uppmärksammats och har väl inte fallit i glömska sedan dess.

ANNONS

Helene Schjerfbeck-utställningen på Göteborgs konstmuseum, som pågår till och med 18 augusti.

Mikael Olofsson är konstnär och kritiker och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Bruce Nauman.

ANNONS