Det är kanske inte alla som uppmärksammat att Falkhallen på Göteborgs konstmuseum numera heter Stenahallen, sedan Stenasalen till mångas bestörtning och vrede stängts – det är bara enligt Wikipedia som det fortfarande visas samtidskonst därinne. Med en ögonbrynshöjning lägger jag märke till namnbytet på museets hemsida, där man numera på ett föredömligt vis kan undersöka samlingarna sal för sal. Till exempel kabinettrummen (alternativt salarna 5 – 7) och Sergelgalleriet på plan 5, kanske bland de minst besökta i byggnaden, i alla fall med långt mindre dragningskraft än avdelningarna med svensk nationalromantik och nordiskt ljus. Men just här blåser Jesper Norda och Eliana Ivarsdotter Haddad nytt liv i den museala atmosfären, om än mycket diskret.
Diskretionen och den undangömda placeringen kan i och för sig inge oro, för den som gärna skulle se att samtida konstnärer tilläts konfrontera samlingarna på mer genomgripande sätt. Men här är subtiliteten faktiskt på sin rätta plats, med Ivarsdotter Haddads uppsträckta gipshänder mitt emot den tysta video som visar konstnären som tillsammans med en grupp kvinnor övar stagediving från en scen, en utpräglat manlig rockritual som här också kan ses som en övning i tryggt självöverlämnande. Intill står Sergels två vita karyatider och – något som tillför mer än en droppe ironi – Mars och Venus, med Venus i Mars armar som avsvimmat byte, eller kanske snarare uppfångad, i ett fall.
Pianotonerna från Nordas installation tränger också hit. En av Busonis Bachtranskriptioner, visar det sig när man byter sal, men isärdragen så att vänster- och högerhandsstämman ljuder iolika rum. Mitt emellan visas en video som förefaller helt abstrakt, horisontala fält, åtskilda av en vibrerande horisont: en närbildsupptagning av gränssnittet mellan en svart och vit tangent.
Musiken är oändligt vacker och presentationsformen kommunicerar på ett svårgripbart plan med tavlorna. Vissa kopplingar är enkla: Bachs rötter i sextonhundratalet finns härinne, i Berckheydes stränga kyrkoexteriör eller i Esaias van de Veldes förfärande fridfulla Landskap med galgbacke – medan Terbrugghens tysta sångare påminner om något både närvarande och avlägsnat, eftersom Busonis transkription utgår från en kantat. Musiken håller de här kopplingarna i ett slags svävning och avlockar ett vibrato ur målningarna, som de inte haft tidigare – om inte annat för att jag aldrig gett mig tid att verkligen se dem.
