"Göteborg är det bästa jag vet"

Mobilen surrar till och ner dimper en bild på Magnus Carlson där han stolt visar upp sin Hammarbytatuering på överarmen inför den förestående hemma-

matchen mot Häcken. Gamla klubbmärket naturligtvis, det med sluten lagerkrans som försvann någon gång på 70-talet.

”Blåvitt-Örebro på Gamla Ullevi. Så vet vi var vi har varandra”, skriver jag från mitt hav av IFK-halsdukar.

Änglarna tar tre poäng och länge ser det ut att gå även Hammarbys väg men två sena bortamål förstör glädjen på Tele2 Arena. Fast någonstans måste kanske Magnus Carlson hämta sitt svårmod nu när hjulen snurrar snabbare än någonsin. Till våren spelar Weeping Willows i Globen, tjugo år efter första albumet. Bra

jobbat för en sångare som inte ser sig själv som artist.

Bajenklackens vackraste stämma står utanför restaurang Kometen på minuten. Han är tillbaka i stan för att tillsammans med Jennie Abrahamsson, Moto Boy och dirigenten Hans Ek framföra Bowie: Berlintrilogin med Göteborgs-

symfonikerna. Det blev sent i går, Magnus kommer direkt från hotellet och vill ta en cigarett innan han går in i det hemtama lunchsorlet och får en kram av servitrisen.

– Göteborg är det bästa jag vet. Folk går verkligen ut på konserter, så är det inte i alla städer. Och så har ni kärleken till fotbollen, jag känner mig hemma här.

Magnus Carlson föddes 1968 som enda barnet och växte upp i Tumba. Pappan var murare och mamma kontorist, ”hela min släkt är småländska och halländska knegare”. Han hade inga planer på att sjunga, det var något som bara blev. Skoltrött tog han jobb som lärarvikarie, gjorde lumpen, stod i järnhandeln på varuhuset PUB där han hängde sig kvar bland skruv och spik tills det blev ett jobb ledigt på skivavdelningen – drömmen för någon som samlat skivor sedan 70-talet från Kiss över punk till precis allt med The Smiths. Gick på folkhögskola (”Irlandslinjen – extremt flummigt”), jobbade på en kyrkogård, drog igång klubbar, extraknäckte som roadie åt Bob Hund och stod i baren på klassiska Kvarnen på Söder där han sjöng i ett band som

tolkade 60-talslåtar så att stockholmarna grät över sina

ölsejdlar.

– Vi spelade bara covers först, det var mest en kul grej. Och jag hade aldrig någon ambition att bli artist, jag tycker fortfarande att det känns jättesvårt att kalla mig själv artist. Det är helt overkligt att jag ska sjunga Bowie ihop med symfonikerna där uppe på Götaplatsen.

Jag har letat reda på numret av saligt insomnade musiktidningen Pop från december 1996, där Andres Lokko intervjuar Weeping Willows som ingen utanför tullarna då hört talas om. Magnus nickar igenkännande när jag plockar fram tidningen ur väskan.

– Det är tack vare den intervjun som folk började lyssna på vår demo.

"Pop har inte uppfunnit Magnus, han finns på riktigt och han har en av de bästa sångröster som hörts i det här landet", skriver Lokko och den då 28-årige Magnus Carlson berättar att han tror att han har en hyfsad sångröst för att han är känslomässigt handikappad, att han är tvungen att kompensera för det på något sätt.

– Sa jag så? säger Magnus och slutar tugga på sin wienerschnitzel.

– Vår grej var ju att vi var sjukt allvarliga. Om någon ertappades med att le på konserterna fick han böta hundra kronor till bandkassan som straff. Ibland kunde jag hälla vatten på byxbenet så att det såg ut som om jag kissat på mig för att musiken skulle kännas ännu deppigare.

Andres Lokkos svärmiska reportage ledde till skivkontrakt. När Magnus Carlson en vårdag 1997 stod och torkade glas efter lunchen på restaurangen där han jobbade hörde han Weeping Willows debutsingel Broken promise land från radion. Han gick raka vägen in till chefen och sa upp sig.

– Han bara: ’va, säger du upp dig?’ Jag: ’jamen, du hör ju, vår singel, det är jag som sjunger!’. Det var jävligt häftigt.

Åtta studioalbum senare var det bevisligen ett smart drag att sluta torka glas på restaurangen, i synnerhet som den inte längre finns kvar. Mycket musik har fallit i glömska när man bläddrar i Pop men Weeping Willows består, sedan kan mannen med tårar på stämbanden värja sig mot epitetet artist bäst han vill. Och han har hittat en nisch som han förmodligen kan åldras i, stå där som en grånande crooner på något stadshotell om tjugo år och alltjämt få oss att gråta.

– Jag har medvetet pysslat med ganska tidlös musik av den anledningen. Sedan är det ju tur att jag alltid älskat Scott Walker, Frank Sinatra, Elvis och Roy Orbison och att min röst passat för det. Och så har jag en sentimental snyftig ådra från min pappa.

Musiken är Magnus sociala arena, hans umgänge. När han klev ut hos tioårsjubilerande Augustifamiljen på Lisebergs stora scen härförleden och sjöng The Hollies He ain´t heavy, he´s my brother var det som att hans propert knäppta kostym höll på att spricka i sömmarna av återhållen uppspelthet och tacksam glädje över att vara bland vänner.

– Jag har inga syskon, och därför har jag hela tiden funnit platser att vara i där man är flera. Som i band. Eller fotboll.

Weeping Willows höll nästan på att stänga butiken för ett antal år sedan. Alla i bandet pysslade med annat, Magnus hade blivit pappa och funderat på att sluta sjunga, skaffa sig ett riktigt jobb. Då briserade den så kallade Tambourinehärvan 2010, en mängd rättstvister med artister kopplade till Tambourine studios i Malmö där framför allt turerna kring The Hives och The Cardigans manglats i åratal. Även Weeping Willows blev indragna; väldigt stora summor var borta, dessutom visade det sig att bandet var skyldiga andra pengar.

– Vi har inte velat figurera i den här härvan utan vi har gjort upp med folk utanför media, vi är färdiga med det. Men det gjorde att man helt plötsligt var tvungen att jobba tillbaka de där pengarna.

Weeping Willows bestämde sig för att åka ut och spela så mycket de kunde för att bygga upp nytt kapital. På kuppen märkte de att bandet inte var bortglömt, det fanns en publik överallt och tvåhundra låtar att ösa vemod ur.

– Vi hade inget skivkontrakt, jag bokade alla spelningar, någon annan i bandet fixade hyrbilar. Vi kunde starta om som ett blankt papper.

Kontentan av Tambourinehärvan blev att Weeping

Willows överlevde.

– Vi har bestämt oss för att det som hände var något bra, utan det hade vi kanske inte suttit här.

Något annat som gav Magnus Carlson förnyad sång-

glädje i samma veva var mötet med de blå tonerna; när Magnus som intensivast övervägde att sluta sjunga blev

han tillfrågad om han ville ge ut en jazzskiva.

– Det räddade mig verkligen. I popen är alla låtar exakt likadana varje gång man sjunger dem men i jazzen är

sången ett instrument ihop med andra, det är mer en organisk grej. Det var enormt lärorikt. Jazzen lärde mig också att känna mig mer hemtam på scenen, innan hade det varit så otroligt nervöst.

Tjugo år efter reportaget i Pop som jag petat ner i min väska igen kan Magnus Carlson tacksamt se ut över ständigt nya publikhav där människor sitter och väntar på att få höra hans röst. Det är en mäktig känsla.

– Det är fint att känna sig upp-

skattad, det är ju det alla männi-

skor drömmer om men det är ju inte alla som får applåder på arbetet. Folk förväntar sig att man ska sjunga så där grymt berörande och då måste man ta det på allvar.

Och nu är allt så kul igen, Magnus Carlson är en handelsresande i sång som försöker tänka långsiktigt och se till att spela sina kort rätt. Som att tacka ja till att medverka i årets upplaga av Så mycket bättre.

– Det är en sån där bucket list-grej som man känner att man ska ha gjort. Och jag är smickrad och ärad över att få frågan.

Fast Magnus kommer bänka sig framför tv:n med familjen hemma i hyresrätten i Vasastan med händerna framför ögonen.

– Man minns bara saker man sagt som kan verka dumma och så tänker man att programmet enbart kommer handla om de grejerna och att hela Sverige kommer att stå utanför min dörr med yxor. Den ångesten man får – tänk dig själv, två miljoner människor ska se dig och då vill du ju åtminstone framstå som snäll. Det blir en bergodalbana utan dess like. Sedan var ju det här med Freddie också.

Freddie Wadling som skulle ha varit med i Så mycket bättre gick bort strax innan inspelningarna skulle börja på Gotland, precis före Håkan Hellströms Ullevikonserter.

– På söndagen satt jag hemma i Stockholm och kände att jag måste åka ner och titta. Så jag kollade om jag kunde få en biljett och satte mig på tåget, kom en halvtimme för sent till konserten och missade Freddiehyllningen, sprang upp på läktaren och den första jag mötte var Freddies änka Bella och Sebbe (Sebastian Öberg i Fläskkvartetten) som var på väg hem. Är det inte märkligt? Det var som att det var menat att jag skulle åka ner för då kunde vi prata om hur vi skulle göra programmet med Freddie. Jag tror inte på sådant där men sedan mina föräldrar dog tänker jag att man vill att det ska finns något annat … jag vill gärna tänka att mina föräldrar finns någonstans.

Magnus mamma gick bort för två år sedan i cancer. Han höll hennes hand i sin på sjukbädden, ”sa ’oroa dig inte för oss, du kan gå nu’ och då log min mamma och dog.” Ifjol gick hans pappa bort, också han i cancer.

– Hans död var mycket sorgligare, mamma har jag kommit över, hon hade varit sjuk så länge. Pappa var ledsen och trött efter mammas död och avvecklade sig själv mentalt. Sen fick han ett ryck, fick för sig att nu ska jag leva, la in sig på sjukhus, fick vård – men så fick han lunginflammation och dog. När han bestämt sig för att leva. Det var en jävla waste.

I sådana stunder är det tur att man har barn själv, annars hade Magnus kanske grävt ner sig.

– Barnen är ju allt, de är det bästa som har hänt, det går inte att svika dem. Livet går vidare. På senaste skivan har jag skrivit väldigt positiva låtar av den anledningen. Man sjunger liksom om att ta sig igenom saker.

Det blir så mycket bättre då.

Fredrik Sundh