En författare som döper sin debut till En man som heter Ove och nu den tredje romanen till Britt-Marie var här verkar inte ha några större kioskvältarambitioner. Fast det är precis det han gör, Fredrik Backman, välter kiosker både här hemma och utomlands med sina trista, inskränkta regelneurotiker till romangestalter. Liksom sin granne Arto Paasilinna gräver han i sitt lands nationalkaraktär och förstorar upp det han hittar till något groteskt med kraft att förlösa skratt och en och annan tår.
Huvudpersonen Britt-Marie är en av samhällets osynliga människor. Hon är van att kallas gnällkärring och bedömer andras moraliska halt genom ordningen i deras besticklåda. Brådstörtat lämnar hon sin otrogne make efter att ha tagit hand om honom i fyrtio år. När hon kliver in på arbetsförmedlingen är det för att hon inte vill besvära sina grannar med dålig lukt om hon skulle råka dö. Av sanitära skäl behöver någon veta att hon finns.
Backman går ut hårt. Den städmaniska, fördomsfulla hemmafrun är så karikerad att man undrar hur hon ska överleva ens halva boken. Men hon blir alltmer tredimensionell och till och med möjlig att tycka om när minnen från en frostig barndom flyter upp till ytan. Författaren lyfter henne ur den lilla värld där det mesta går att lösa med en rejäl dos bikarbonat och placerar henne i ett sammanhang där hon är så skärande apart och anakronistisk att hon till slut blir helt rätt. Britt-Marie får nämligen ett tillfälligt arbete på en multikulturell avfolkningsort – med det politiskt laddade namnet Borg – som finanskrisen berövat allt utom fotbollen och pizzerian.
Britt-Marie var här är frustande skojig och sentimentalfilosofisk i en bullrande blandning. Stilen är överlastad och de populärkulturella referenserna står som spön i backen, som det anstår Backmans litterära universum. Ibland vet man inte om det är en ungdoms- eller vuxenbok man läser, men det kan väl vara detsamma.
