Det måste vara den sjukaste konsertöppning jag sett i hela mitt liv. I. Hela. Mitt. Liv.
Born in the USA. Tro och tvivel. (I can’t get no) Satisfaction. Se där tre skapliga sätt att öppna en Ullevispelning. Men jag undrar om inte Everlong och Monkey wrench – där Dave Grohl alltså ramlar av scenen, skadar benet och i princip blåser av hela konserten innan han bärs in på nytt och med gitarren i knäet slår sig ned på en stol – är den överlägset mest effektiva kickstarten den här arenan någonsin har sett. Shit vilket tryck Dave Grohl piskar upp i den gamla betonggrytan när han återvänder och fortsätter spela. Med benet i bandage.
Dessutom är ju Everlong en av Foo Fighters allra skönaste låtar, den som för tre veckor sedan satte punkt för David Lettermans sagolika karriär. Letterman kunde ha önskat sig vilket band han ville. Han valde Foo Fighters. För därmed valde han också bandets stenhårda frontfigur Dave Grohl – kvällens allsångsledare, ödmjuka energiknippe och om Homer och Mr Burns ursäktar, Springfields verkliga kraftverk.
Den forne Nirvanatrummisen är nämligen en sannskyldig scenmästare.Att frusta igång Ullevis försommarrusiga och lyckligt laddade storpublik hade Dave Grohl fixat i underkylt ösregn, men givetvis går det så mycket lättare när junisolen fått värma upp den festsugna publiken. Som dessutom hann räkna ut hela kvällen när Dave Grohl plötsligt stöp i backen.
Jag vet inte hur ont han fick i benet när han föll, det såg verkligen inget skönt ut, och efter fyra-fem låtar återvände sjukvårdare till scen för att ta hand om honom.
- Jag bröt benet! Jag ska bara gipsa det lite! Jag kommer strax tillbaka, skriker Dave Grohl och bärs ut igen medan bandet under Taylor Hawkins ledning drar igång Rolling Stones gamla Miss you.
Där och då blir det verkligen en sanslös stämning inne på Ullevi, och efter ytterligare en cover (hade hoppats på Ett fall och en lösning) stapplar Grohl in igen. Brett leende, lätt morfinbedövad och med det färska gipset på plats sätter han sig på en plaststol.
- I'm sorry! I got too excited, skrattar Dave Grohl, skakar på huvudet och försäkrar att han tänker ösa på så mycket han kan. Och så länge han orkar.
Och när bandet drar igång Another one bites the dust och Schools out, "ni hade tydligen skolavslutning i dag" inser man att det är lika mycket humor och kärlek som rock'n'roll och jävlar anamma i luften. Men det är också en så ovanlig konsert att den nästan blir svår att recensera.
Congregation rusar fram som ett expresståg, Walk (med textraden "I'm learning to walk again") mullrar på rätt gött och Grohl öser på så att stolen håller på att välta, men man saknar ju hans tjurrusningar fram och tillbaka, hans armviftande och läktarhetsande. Och de många avbrotten stör såklart rytmen i konserten.
Fast Dave Grohl förtjänar verkligen stora förtjänstmedaljen i guld när han stapplar hela vägen ut på den 40 meter långa scentungan, lyfter kryckorna mot skyn och med Chris Shiflett på akustisk gitarr sjunger stillsamma versioner av My hero (till Ullevis sjukvårdare) och Times like these. Plötsligt känns varenda låt märkligt träffande. Som vore de skrivna för just den här galna, härliga, skruvade kvällen.
Att Foo Fighters album haft en tendens att lämna mig lite tom och besviken, eller att delar av konserten faktiskt var lite långrandig, känns rätt ointressant. När Ullevi gästas av ett så här taggat och tajt band under ledning av hela rockbranschens skönaste dude, ja då är det svårt att inte vara nöjd. För det blev verkligen en "long fucking night".
