Det finns en sekvens i Majgull Axelssons Ditt liv och mitt som biter sig fast och inte släpper taget. Strömming, potatis, saftkräm och mjölk har blandats i en rostfri bunke och hålls fram mot en patient på en så kallad sinnesslöanstalt i början av sextiotalet. ”Det ska ju ändå blandas i magen”, förklarar mannen med matvagnen för den skamsne semestervikarie som tvingas föra skeden med sörjan mot patientens mun.
Av allt brutalt som händer på anstalten Vipeholm är denna matning långt ifrån det grövsta. Och ändå. Det är något med gesten som träffar rakt på smärtpunkten. Som symbol för den upplösta gränsen mellan våld och vård är den vidrigt klar, så till den grad att jag tänker att den gråvita sörjan på skeden är som en sammanfattning av hela den folkhemmets avgrund kring vilken romanen kretsar.
Majgull Axelsson har varit där förut, i de mörka prången i svensk historia. I förra romanen Jag heter inte Miriam var det Sveriges övergrepp på romer på 1900-talet, som allting kretsade kring. I den nya romanen handlar de om samhällets avvikare, som skaffades undan när det moderna Sverige skulle byggas. Folkhemmets lägsta patrask. De påstått galna och imbecilla. Och framför allt handlar det om Haltelyttelars. Han vars liv kom att sluta i en massgrav på Norra kyrkogården i Lund.
Det är Lars syster Märit, som för ordet i romanen och hon gör det mot alla odds, i närkamp med en livslång tystnad. I romanens början är hon på väg med tåg mot Norrköping för att fira sin 70-årsdag tillsammans med tvillingbrodern Jonas och hans fru. Varför kliver hon då istället av i Lund och checkar in på hotell? Svaret är grumligt för Märit, men tydligt för läsaren. En gammal, knappt medveten skuld tvingar henne tillbaka till barndomsstaden.
Som ung var Märit den duktiga studenten, som såg den autistiske brodern föras bort och bli en onämnbar i familjen. Som 70-åring går hon på en minnesstig som leder i en enda riktning: till broderns anonyma grav och vidare in i en sårig familjehistoria. Berättelsen pendlar mellan nutid och dåtid i dialog med en inre röst som Märit tänker på som Den Andra. Denna stökiga, ofta kritiska röst ser Märit som sin dödfödda syster, ännu en tvilling som sedan länge gjort sig hemmastadd i huvudet. I sällskap med Den Andra tvingas Märit se det hon inte ville se och göra det hon inte vågar, kort sagt överträda de strikta inre gränser som så länge har hållit det förflutna i schack.
Porträttet av Märit är sympatiskt. Hon är den sortens romangestalt som tar en i handen redan på sidan ett och blir en vän på vars sida man alltid vill stå. Men greppet med rösten i huvudet är inte helt oproblematiskt. Min första tanke är att Märits inre kamp inte på riktigt tillåts bli en inre kamp så länge rösten finns där, som en ointegrerad frifräsare. Jo visst. Märit kan munhuggas, argumentera och stöttas av Den Andre på ett sätt som drar tankarna till ett gammalt äktenskap, men själv behöver hon aldrig riktigt gå i närkamp med det förflutnas smuts. Som berättartekniskt grepp är rösten förstås behändig och skapar starkt framåtdriv i texten. Men den är också en del av Märit som hon inte riktigt vill ta ansvar för, en ställföreträdande konflikthanterare som friar henne från det emotionella grovjobbet. Länge tycker jag att det gör psykologin väl enkel och skapar en onödig distans mellan Märit och hennes konflikter.
Men så är det ju detta med tystnaden som är en så stark kraft i Märits liv. Efterhand när det blir mer uppenbart vilken roll den har spelat börjar jag se på den Den Andre med delvis nya ögon.
Att tvillingrösten i huvudet överhuvudtaget finns kan förstås läsas som ett uttryck för den stumhet som ligger samlad i Märit. Som bärare inte bara av familjens tystnad utan också av samhällets har hon blivit en välanpassad men också en genuint stum person. Då blir rösten i huvudet kanske en fråga om överlevnad? Ja, ju mer bekant jag blir med tystnaden i Märit desto mer framstår Den Andre som den enda vägen till det inre liv som tycks oåtkomligt för kvinnan i den dyra kappan, som checkar in på Grand Hotel.
Romanen tar spjärn mot verkliga händelser. Anstalten Vipeholm där Lars skrivs in är ökänd för experimenten, som fick tänderna att ruttna på fyrtio- och femtiotalets patienter. Men Majgull Axelsson är inte den som låter researchen stå i förgrunden. Mer än att skildra hur människor lever och verkar i en tid skildrar hon hur tiden verkar i människorna.
Tvångsmatningen med sötsaker finns i romanens periferi, men det är inte där som det stora mörkret rullar in. Vad Majgull Axelsson istället berättar om utan att flacka med blicken en sekund är det konsekventa, i varje sekund verksamma vardagsförnedringen som Lars och hans medpatienter utsätts för. Som när en sked med makrillfärgad sörja förs mot patientens mun. I sådana stunder är Majgull Axelsson inte bara en omistlig folkbildare, som kastar ljus över folkhemmets mörka sidor. Hon är också en stor skönlitterär författare, som med en enda liten gest kan sammanfatta en kollektiv avgrund. En liten förflyttning med handen bara. Och där i ryms allt vi har av gemensam skuld och förakt för svaghet.
Det föraktet ska gudarna veta att vi inte har lämnat bakom oss.
