Ett av de skamligaste kapitlen i USA:s immigrationshistoria, värt att påminna om i tider av inreseförbud för (vissa) muslimer och murbygge mot Mexiko, är historien om passagerarfartyget M/S St Louis. Historien berättas på dokumentär grund i romanen Den tyska flickan av Armando Lucas Correra.
I maj 1939, medan nazisterna ännu tillät judisk emigration, lättade M/S St Louis ankar från Hamburg, med 937 judiska flyktingar ombord. Målet var Kuba, där den kubanska regimen – Batista var den starke mannen redan då – nekade inträde för alla flyktingar utom en handfull. Skeppet gick då till USA och Kanada, där samma grymma beslut väntade.
Resenärerna tvingades tillbaka över Atlanten. Storbritannien tog emot 288, Belgien, Holland och Frankrike resten, vilket givetvis resulterade i deportationer till utrotningslägren när tyskarna ockuperat Västeuropa året därpå. 254 dog i Auschwitz och Sobibor. Vidrigare ironi finns knappast, Förintelsen drabbade dem som kommit så nära nya världen.
Correra berättar historien ur en ung flickas synvinkel, Hannah Rosentahl, och uppehåller sig främst vid den kubanska delen av tragedin – han är amerikan av kubanskt ursprung, och hans exilkubanska perspektiv på landet skiner igenom. Dessutom skildras förloppet i nutid av en amerikansk flicka, Hannahs ättling, som hittills inte känt till något om sin familjs historia. Hannah tillhör alltså det lilla fåtal som räddades iland på Kuba.
Valet av två unga flickors synvinklar är på både gott och ont. Barnets självupptagna okunskap gör skeendet både mera naivt, och mera omedelbart skrämmande. M/S St Louis öde har skildrats många gånger, i bokform och på film. Correras version lägger inte några faktamässiga nyheter till historien. Men den ger den en mänsklig dimension, får exilens och förlusternas smärta att komma obehagligt nära.
