Filmrecension: Molly Monster och äggmysteriet

På barnboksavdelningen på många svenska bibliotek finns en liten back i barnhöjd med etiketten "Att få syskon". Astrid Lindgren har skrivit om detta stora och potentiellt smärtsamma, Ulf Stark och Barbro Lindgren likaså, och varje år dyker det upp nya berättelser för föräldrar att plocka fram för att få med blivande storasyskon på bebiståget.

Nu kommer ett bioalternativ till böckerna om blöjbyten och spirande syskonkärlek. I "Molly Monster och äggmysteriet" får vi följa med det modiga lilla monstret på en halsbrytande resa in i storasysterskapet.

Filmen är en svensk-tysk-schweizisk samproduktion och bygger på Ted Siegers berättelser om Molly, som bor i Monsterlandet tillsammans med sina föräldrar och sin bästa vän, den mekaniska monsterdockan Edison. När mamman lägger ett ägg måste det snabbt föras till Äggön för kläckning, och till sin stora sorg är Molly för liten för att få följa med. Men när en present till bebisen blir kvarglömd kan Molly och Edison förstås inte bara stanna hemma, utan ställer siktet mot Äggön.

Den som känner Molly vet att vad som helst kan hända. Ted Sieger har skapat ett färgsprakande universum till brädden fullt med skruvade detaljer: monsterkrocket med fyrkantiga klot, sjöodjur som spelar fiol och mobiltelefoner som vrids upp med nyckel – det är prilligt och knasigt och ganska underbart. Men det finns också plats för syskonblivandets mörkare toner – Edison är inte alls sugen på att få konkurrens om Mollys gunst av en monsterbebis.

Barnperspektivet är tydligt, här finns inga föräldrafjäskande blinkningar eller uppfostrande moralkakor, bara ren och skär underhållning för de små. Som vuxen blir man ändå upplivad av Mollys orubbliga självförtroende, av påhittigheten i bilderna och – faktiskt – av de svenska röstinsatserna. Özz Nûjen och Dogge Doggelito är särskilt kul som två käbblande monsterbröder som upptäcker att det nog inte är så dumt att ha ett syskon.

Karin Svensson

TT-TT Spektra