Filmrecension: Livet efter dig

Att älska romantiska komedier är att ett idiotsäkert sätt att göra sig själv olycklig. Ingen annan genre innehåller så mycket undermåligt skräp som romcomen. Till och med när det är bra är det dåligt – smarta replikväxlingar och hisnande kärleksförklaringar avlöses nästan alltid av könsrollsklyschor och sömniga transportsträckor.

En god vän (också han romcomälskare) jämförde romantiska komedier med basebollmatcher. För det mesta händer ingenting, men man måste vara redo när någon slår en homerun. När de förhöjda, känslostormade ögonblicken kommer gäller det att öppna sitt inre som ett segel, och flyga.

"Livet efter dig" är precis en sådan där usel och underbar film. Den bygger på Jojo Moyes bästsäljare från 2012, om arbetarklasstjejen Lou som börjar arbeta som personlig assistent åt den förlamade rikemanssonen Will. Hon är nästan patologiskt sprallig, ett solsken i grälla mohairtröjor och regnbågsfärgade sandaletter. Han är mörker rätt igenom, skäggig och ovårdad med föraktfull blick. Naturligtvis dröjer det inte länge innan kärlek uppstår.

Emilia Clarke ("Game of thrones") och Sam Claflin "(Hunger games") har fin personkemi och tar sina roller på allvar, men deras relation blir ändå hopplöst klichéartad. Han är manligt målinriktad, hon är kvinnligt mjuk och formbar. I romanen har Lou sina egna mörka vrår – dessa har rationaliserats bort i filmen, trots att Jojo Moyes själv har stått för manus.

Mot slutet av filmen byter den karaktär och blir mer snyftare än romcom, när frågor kring assisterat självmord kliver in i berättelsen. Det hanteras valhänt, med spår av funkofobi.

Men ögonblicken finns där. De första tecknen på samhörighet, en stilla revolt på ett stelt överklassbröllop, euforin som uppstår när någon verkligen vet vad du helst av allt vill ha i födelsedagspresent. I det sistnämnda känns det som att åka bergochdalbana in i ett moln av spunnet socker. Då märks genrens speciella magi, när en rafflande homerun ger mening åt bänknötandet.

Karin Svensson

TT-TT Spektra