Wild tales

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”Hämnd bör vara gränslös”, säger Claudius till Laertes som inte är sen att följa uppmaningen när han drar en förgiftad lans mot prinsen av Danmark. Vedergällning som bärande tema är ett av de äldsta inom drama, litteratur och andra konstformer.

Så också i Damían Szifróns sex fristående episoder som i år utgjorde Argentinas oscarsbidrag i kategorin bästa utländska film (men som mycket rättvist förlorade mot polska mästerverket Ida).

En samling historier som påminner lite om den israeliske författaren Etgar Kerets absurda noveller och med det sinsemellan gemensamma att de utöver hämnd handlar om förskjutna maktpositioner.

Den första berättelsen, endast några minuter långa Pasternak, äger rum ombord på ett flygplan där Isabel råkar i samspråk med Salgado.

ANNONS

Det visar sig att de båda har en relation till samma man, en kompositör vid namn Gabriel Pasternak – hon i rollen som före detta flickvän, han som jurymedlem som en gång refuserade Pasternak skoningslöst. Det visar sig snart att de två inte är ensamma i kabinen om att ha kopplingar till denna tydligen ganska misslyckade figur.

Därefter följer Las Ratas: En öde vägsylta får besök av en man som beställer in ett mål mat av hakets enda servitris. Hon känner igen honom som den mafioso som en gång drivit hennes far till självmord och får av kokerskan rådet att använda lite av det gamla råttgiftet som stått och samlat damm. Här är det inte tal om någon skuldsanering.

I El más fuerte drabbas Diegos svarta Audi av punka någonstans mellan städerna Salta och Cafayate när mannen han just förolämpat hinner ikapp med sin gamla Peugeot och visar sig vara något av en avlägsen släkting till Anton Chigurh.

Simon är ingenjör och sprängningsexperten som i Bombita får sin bil bortforslad trots avsaknad av gulmarkering, något som leder till en subversiv kamp mot byråkratin där Simons vägran att ge med sig får närmast Falling Downska konsekvenser.

Den näst sista berättelsen La propuesta handlar om rikemanssonen Santiago som råkar köra ihjäl en gravid kvinna mitt i Buenos Aires och hur hans far försöker muta trädgårdsmästaren José att ta på sig brottet mot en rejäl hög pesos.

ANNONS

Avslutningsvis en svulstig, judisk bröllopsfest i Hasta que la muerte nos spear (Tills döden skiljer oss åt), en måhända passande titel där Romina mitt under de påkostade festligheterna inser att hennes nyblivna make varit otrogen. Bita ihop eller låta talionsprincipen råda?

Detta är även den bästa historien av de sex där Érica Rivas är storartat rolig som den bedragna bruden.

Även La propuesta är alldeles förträfflig även om det är den berättelse som minst av alla egentligen berör hämnandets mekanismer, snarare självömkandets och viljan att sko sig på andras olycka. Tillsammans med Rivas står Oscar Martinez i rollen som den smitande sonens far för den skarpaste skådespelarprestationen.

Det som drar ner betyget är ojämnheten, där Las ratas aldrig blir mer än en mordisk bagatell och Bombita alldeles för tidigt flaggar för utgången och avrundas med ett onödigt King of Comedy-slut. Men överlag visar Szifrón att han säkerligen kan komma att göra ett internationellt större filmavtryck än sina smått överskattade landsmän Juan José Campanella och Gaspar Noé.

Titta också på

O. Henry’s full house (Henry Koster, Henry Hathaway, Jean Negulesco, Howard Hawks, Henry King, 1952)

ANNONS

Nio liv (Rodrigo García, 2005)

Please do not disturb (Mohsen Abdolvahab, 2010)

ANNONS