Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/3

Visuellt snygg men toklång och sanslöst dyster

GP:s recensent Mats Johnson delar ut betyg till Blade Runner 2049.

BLADE RUNNER 2049

Regi: Denis Villeneuve

Med: Ryan Gosling, Ana de Armas, Robin Wright, Mark Arnold, Jared Leto och Harrison Ford

USA, 2017 (163 min)

När Ridley Scotts science fiction-noir Blade Runner testvisades för filmbolagsfolk 1982 var det ingen som förstod något av filmens handling. Missnöjda producenter krävde att Scott kompletterade filmen med en förklarande och malande berättarröst (Harrison Fords). Det blev inte bra i en film där allt annat är bra.

I Blade Runner The director´s cut (1992) har Scott plockat bort berättarrösten och ändrat på slutet, gjort det mindre Hollywoodanpassat.

En ny Blade Runner, 35 år efter originalfilmen och med Harrison Ford i rollistan, är i mina ögon en filmhändelse modell gigantisk, men marknadsföringen har varit blygsam. Efter att ha sett filmen, på premiären (vi var inte så värst många i salongen), förstår jag varför.

Blade Runner 2049 är en cineastfilm snarare än en publikrulle. Filmen landar på två timmar och fyrtiotre minuter. Det är väldigt långt, om filmen inte heter Gudfadern. Regissören Denis Villeneuve gör inga muntra filmer, men nya Blade Runner är sanslöst dyster, och anmärkningsvärt långsam. För Villeneuve är identitetskrisdabbade replikanter och existentiella grubblerier viktigare än biljakter, om man säger så.

I Los Angeles år 2049 är det regnigt och grått. Hela tiden. Ett cyniskt storföretag har utvecklat en ny typ av fogliga replikanter, men fortfarande finns det kvar gamla modeller. Alltså behövs den unge blade runnern K (skall det vara ett Kafkanamn?) spelad av Ryan Gosling, som var helt briljant i La La Land.

Frågan att fundera på i den första filmen var om Deckard (Ford) är en replikant eller inte. I nya filmen är det glasklart redan från start att K är artificiell, föraktfullt blir han kallad skinnrobot.

Polisjobbet för K går ut på att eliminera replikanter, men han har också en egen, hemlig, agenda: Att hitta ett barn som föddes för 30 år sedan och att ta reda på vad som hänt med Deckard.

Filmens största stjärna är 68-årige fotografen Roger Deakins. Deakins målar, som vanligt, över hela bioduken. Man sugs in i bilderna på ett imponerande sätt.

Tempot höjs en smula när Ford gör entré i den tredje akten. Ford och Gosling har några intensiva scener tillsammans, men samtidigt började jag fundera på om originalfilmen verkligen är riktigt lika bra som jag minns den.

Den som vänta på något gott, heter det ju. På grund av en konflikt fick producenten Ridley Scott inte lov att återanvända Vangelis suggestiva musikaliska ledmotiv. Trodde jag. Men till slut, och jag menar verkligen till slut, dyker Vangelis musik upp på soundtracket. Då är Blade Runner 2049 magisk i ett par minuter.

Jo, Blade Runner utspelas 2019, alltså om två år. Så kan det gå med filmiska framtidsvisioner när framtiden är på väg att hinna ikapp.

Titta också på:

Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

Blade Runner The director´s cut (Ridley Scott, 1992)

Blade Runner The final cut (Ridley Scott, 2007)

Mest läst