För minröjning har danskarna tvångskommenderat unga tyska krigsfångar under ledning av den hårdföre och tyskhatande sergeanten Carl Rasmussen.
Med tanke på pojkarnas unga ålder (och att de är vid liv) kan de inte ha hunnit uppleva mycket av kriget vid fronten. I stället är det här deras krig börjar, krälandes i sanden med en pinne att känna efter tellerminor med, gräva upp och ytterst försiktigt desarmera dem. Med sex oskadliggjorda minor per timme utlovas de tiotal ynglingarna frihet efter tre månaders röjning.
Det finns ett antal situationer man ska akta sig för att hamna i om man råkar befinna sig i en film. Som att aldrig ropa ”Lars-Åke (eller annat valfritt namn), är det du?” när något mystiskt ljud hörs – det är nämligen garanterat aldrig Lars-Åke. Eller att under bombkrevader dela skyttegrav med en soldat som envisas med att visa ett tummat fotografi på sin familj och som pratar om hur fint det ska bli när de väl återses. Den soldaten kommer utan tvivel att få en granat i huvudet innan meningen är avslutad.
Och det finns ingen hejd på de unga tyskarnas framtidsprat samtidigt som de med
skakande händer gräver i sanden, vilket gör att man trycker sig mot stolsryggen i anspänning inför ännu en söndertrasad pojkkropp och kommer på sig själv med att inte lyssna på orden som sägs. Då är det på väg att tippa över mot det spekulativa där man bekvämt förlitar sig på chockverkan.
Skådespelarmässigt är det ytterst välspelat, dels av Roland Møller som låter sin sergeant alltmer se individerna innanför nazipaltorna men i synnerhet av de unga tyskarna som mellan minhanterandet gör detta till ett mänskligt drama om, ja, mänsklighet.
