Varför anses Émile Zola vara en betydelsefull författare? Varför betraktas Paul Cézanne som en stor konstnär?
Regissören Danièle Thompson (hon är mest känd för filmen Drottning Margot) är märkvärdigt ointresserad av de frågorna i Cézanne och Zola. Vad vi får se är en författare/journalist som i princip aldrig sitter och skriver och en konstnär som har för vana att slå sönder sina tavlor. Inte så mycket mer.
Handlingen, som huvudsakligen utspelas på 1860-talet, växlar mellan spelplatserna Paris och Aix-en-Provence. Filmens huvudpersoner har varit kompisar sedan barnsben. Vänskapen blir ansträngd när karriären går framåt för den envise Zola (Guillaume Canet) medan Cézanne (Guillaume Gallienne) står kvar och stampar på samma refuseringsfläck. Cézanne hatar allt och alla, inklusive sig själv. Att någon orkar umgås med den gnällige pessimisten är ett mysterium.
Aningen kul är det när det uppstår tumult framför Èdouard Manets kontroversiella tavla Frukost i det gröna, som ställdes ut vid De refuserades salong i Paris 1863. Och sommarbilderna från Provence är onekligen vackra. Men som helhet betraktad är detta en trist och teatralisk film.
Det är först under eftertexterna som Cézannes konst får liv och vi kan konstatera att den gubben var nog riktigt begåvad trots allt. Och en inspirationskälla för till exempel Pablo Picasso.
