Spöken måste höra till de mer fantasilösa yrkeskategorierna, inte mycket har hänt genom åren när det kommer till detta skrås hantverksmetoder. Påkallar uppmärksamhet gör man på samma sätt som i alla tider: Gungar på gungstolar, knackar i väggar och golv, öppnar dörrar, stänger dörrar (ofta relativt snabbt) och – framför allt – sätter igång cymbalspelande leksaksapor i parti och minut. Så även här, i uppföljaren till 2012 års The woman in black (en av Englands största skräcksuccéer genom tiderna). Då var det Daniel Radcliffes advokat Arthur som under den edvardianska eran utsattes för otrevligheter av vålnaden Jennet Humfrye i Eel Marsh House utanför byn Crythin Gifford. Nu har det gått 40 år och vi befinner oss mitt i tyskarnas Blitzkrieg över London. Lärarinnan Eve (huld och godhjärtad) evakuerar tillsammans med sin rektor Jean (sträng och oresonlig) en handfull barn för att undkomma bomberna. Och vad är väl en bättre tillflyktsort än just det gamla spökhuset med en barnhatande döing som enda hyresgäst, beläget på en fjärran myr höljd i tjock dimma, avskuret från omvärlden när tidvattnet stiger. Stod kåken bara i lågor också hade detta varit en femstjärnig familjeresort. Skådespelarna från den första filmen har valt att vandra vidare, det enda som återstår är damen i svart och huset hon håller till i. Men de inblandade gör så gott de kan mellan ständiga skrämselförsök i form av frampoppande spökansikten och plötsliga ljudeffekter som inte driver historien åt något håll utan bara har till funktion att få publiken att hoppa till. Nämnde jag att det även förekommer obehagliga barnteckningar?
The woman in black 2
Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.
ANNONS
ANNONS
ANNONS