Du vet hur det är när man ska få något levererat – vare sig det handlar om ett enkelt postbud eller en lastbil med möbler går det sällan att få mer exakt info om leveranstiden än ”någon gång under dagen” vilket innebär att man blir tvungen att stanna inne från morgon till kväll. Det är då man har lust att svara ”någonting mellan 0000 och 9999” när de ber om portkoden.
I Mumbai är det andra bullar. Där finns ett imponerande system kring levererande av matlådor från en del av staden till en annan. Det går till så att 5000 vitklädda så kallade ”dabbawalas” på morgonkvisten hämtar upp färdiglagad lunch hos hundratusentals indiska hemmafruar för att sedan köra ut luncherna till deras arbetande makar runt om i staden via cykel, tåg och till fots med hjälp av ett kodsystem på varje paket där siffror, bokstäver, tecken och färger indikerar allt från tåglinje till våning på byggnaden dit leveransen ska (på eftermiddagen transporteras plåtlådorna hem igen, inget slitåsläng här inte). Det sägs att färre än ett matpaket per sex miljoner leveranser hamnar fel.
Och det är just det som drabbar Saajan i The lunchbox. Han är räknenisse på ett anonymt kontor och ser efter 35 år på samma arbetsplats fram emot sin annalkande förtidspension. Änklingen Saajan får sin småtråkiga mat leverad från ett lunchkök i närheten, men så en dag är det något som inte stämmer; lunchen är utsökt. Maten är tillagad av Ila som med hjälp av allsköns kryddor försöker nå sin frånvarande – och förmodligen otrogne – man Rajeevs hjärta.
Förväxlingen upprepas även nästa dag, och nästa… När Ila börjar ana hur det ligger till skickar hon med ett brev gömt i naanbrödet som blir inledningen till en korrespondens mellan två ensamma själar i tolvmiljonersstaden. Genom de små hopvikta lapparna öppnar de upp sig för varandra, biktar sig inför någon de aldrig mött. Ila om sin längtan bort från sitt enformiga liv, hon drömmer om Bhutan ”där livet handlar om bruttonationallycka istället för bruttonationalprodukt”. Saajan om insikten av hur fort åren gått (hans eget badrum har plötsligt börjat lukta gammal man) och om sin enahanda tillvaro efter hustruns död. Som Saajan skriver vid ett tillfälle: Vi glömmer lätt saker vi varit med om när vi inte har någon att berätta dem för.
Ritesh Batras lyckas i sin långfilmsdebut att med små medel (de flesta scener utspelar sig i Ilas trånga lägenhet och på Saajans arbetsplats) och precis lagom mycket sentimentalitet skildra vardagens monotoni och hur lite det behövs för att bryta den. Särskilt Iffran Khan (Berättelsen om Pi, In Treatment) briljerar, man förstår att det sker mycket där innanför redan innan breven börjar skrivas. Han har ett sätt att undvika ögonkontakt med den han talar med så att en plötslig blick blir ett slags erkännande, vilket inger auktoritet och värdighet. Det är mycket snyggt.
Titta också på:
You've got mail (Nora Ephron, 1998)
The shop around the corner (Ernst Lubitsch, 1940)
84 Charing Cross Road (David Jones, 1987)
