The Dark Knight rises

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Efter massakern i Aurora, Colorado, i fredags fanns möjligheten att vänta med den sorgkantade Dark Knight rises-premiären i förslagsvis en vecka. Från filmbolaget väljer man dock en The show must go on-linje. En film med en budget på 250 miljoner dollar låter sig inte stoppas.

The Dark Knight (2008) gav jag utan prut betyget fem fyrar. Faktum är att jag försökte dämpa mina skyhögt ställda förväntningar på sista delen i den nattsvarta Batmantrilogin genom att konstatera att Tom Hardy omöjligen kan matcha Heath Ledger och att Anne Hathaway för all del duger gott i romantiska komedier, men som Catwoman?

Å den andra sidan är detta i första hand tekniksnillet och visionären Christopher Nolans filmer. Med självförtroendet på topp levererar han i The Dark Knight rises en film som är nästan tre timmar lång. Som vanligt ratar han 3D, men erbjuder en version i det överlägsna och svindyra Imaxformatet. Det har vi tyvärr ingen nytta av i Sverige eftersom landets enda Imaxbiograf (Cosmonova på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm) har en välvd duk som inte är avsedd för spelfilmer i actionfacket.

ANNONS

Tre timmar som sagt. Nolan använder sig skickligt av tempoväxlingar. Han lånar en del från Charles Dickens (i The Dark Knight rises finns fler föräldralösa barn än i Oliver Twist) och han lånar i ett långt parti, när Batman är nere för räkning, från Akira Kurosawas samurajfilm Yojimbo (1961).

Först en högoktanig actionprolog då vi förstår att terroristen Bane (Hardy), som har en märklig mask för ansiktet, är en fullblodspsykopat med storhetsvansinne.

Sedan 60 minuter då inte mycket händer i actionväg, Nolan lägger tiden på att presentera och fördjupa rollfigurerna, några nya, andra välbekanta.

The Dark Knight slutade med att Batman stämplades som en kallblodig mördare och inte längre var önskvärd i staden Gotham. Åtta år har gått. Bruce Wayne (Christian Bale) har lagt superhjältedräkten på hyllan. Han är bottenlöst ensam, olycklig och så skröplig att han måste gå med käpp. Hans enda kontakt med yttervärlden är butlern Alfred (alltid eminente Michael Caine). Polisen med polismästare Gordon (Gary Oldman) i spetsen har krossat den organiserade brottsligheten.

Men när Bane och hans legoknektar invaderar Gotham räcker det inte med vanliga polisiära insatser. Det krävs att den mörke riddaren vaknar till liv, och det krävs att han får hjälp av fasadinbrottstjuven (cat burglar är en mycket snyggare benämning) Selina Kyle (Hathaway), alias Catwoman.

ANNONS

Jo, jag har ett par invändningar. För att vara en Batmanfilm är det väldigt sällan vi får se Batman i bild. Vi får aldrig något riktigt grepp om rollfiguren Bane och vad det är som egentligen driver honom. Däremot är Anne Hathaway megacool som Catwoman. Hon gör rollen med mild självironi och har alltid en lakoniskt humoristisk replik på lager. Riktigt bra, och karismatisk, är också Joseph Gordon-Levitt som den unge polisrookien Blake (föräldralös, naturligtvis).

Jag vacklade mellan en fyra och en femma i betyg, men eftersom det i actionfilmteknikväg år 2012 inte går att komma längre än vad Nolan gör i The Dark Knight rises fällde det fyravgörandet.

Oliver Twist (David Lean, 1948)

The Dark Knight (Christopher Nolan, 2008)

Inception (Christopher Nolan, 2010)

ANNONS