Familjen Perron flyttar 1971 in i en stor gammal kåk med sina fem döttrar och när alla fått välja rum och man tapetserat om och slipat golven tillbringar de resten av sina liv i huset i total harmoni.
Knappast, va? Det börjar med att familjens vovve vägrar kliva innanför tröskeln följt av att mamma Carolyn upptäcker blåmärken över hela kroppen. Gnisslande dörrar öppnas och slår igen. Klockorna i huset stannar på 03.07 varje natt. En dotter börjar prata om en "Rory" som bara dyker upp i spegeln på en speldosa. Självklart flyttar de inte ut ens då en demon attackerar en av döttrarna.
I stället kontaktar man andebesvärjarparet Ed och Lorraine Warren som med sin nyfrälsta, närmast valiumspäckade uppenbarelse hör till filmens läskigare typer. Genom åren har de samlat på sig hundratals besatta föremål som de förvarar i ett rum hemma (en liten barnsäker hasp på dörren kanske inte vore någon dum idé) och förhoppningsvis kan det här uppdraget bli ytterligare en fjäder i andeutdrivarhatten.
Här finns definitivt scener som är rejält skrämmande – dessvärre gäller detta även manuset. Från att ha inletts alldeles utmärkt suggestivt övergår det hela till en överraskande tramsig Ghostbusters-eskapad och avslutas med vildsint källarexorcism. Emellanåt är det nästan som att man hamnat i ett avsnitt av Det Okända och undrar var Caroline Giertz tagit vägen.
