Legender om vargar, till exempel kashmirvargen som går på två ben och skrämmer vettet ur alla. Inte så värst mycket till yttre handling, utom på slutet då dramatiken stegras obarmhärtigt. En övertygande socialrealism som ger filmen en dokumentär prägel.
Wolf and sheep får oss att reflektera över tillvaron, att konstatera att i Sverige har vi det väldigt bra.
Spelplatsen är en fattig bergsby, där tiden tycks ha stått still i hundra år, någonstans i Afghanistan.
Kvinnliga regissören Shahrbanoo Sadat, född i Teheran 1990, väljer att berätta ur barnens perspektiv. Dagarna består av lek, bus, låtsaskrig med slangbellor och att valla de får och getter som utgör byns försörjning. Vargarna är ett ständigt hot. Ett annat hot är de beväpnade män som sägs vara i antågande.
Barnen i filmen har uppenbarligen aldrig sett en filmkamera tidigare. Detta är inte agerande/högläsning ur ett manus utan något annat, tvättäkta. När två flickor diskuterar om deras kompis var sex eller nio år när hon blev bortgift med en medelålders man är det inte fiktion, utan på riktigt, och smärtsamt.
I Wolf and sheep finns det tydliga ekon från den iranske mästerregissören Abbas Kiarostami. Wolf and sheep är en antropologisk film, och en typisk filmfestivalfilm, som visades på årets Göterborgs filmfestival. Då var publikintresset på topp, men så kommer det inte att vara när filmen går upp på den ordinarie repertoaren. Lite synd för den unga regissören Sadat är megabegåvad.
