Minns ni Hem dyra hem, en gammal halvtramsig komedi med Tom Hanks från mitten av åttiotalet? Han och Shelley Long är mitt i renoveringstagen av ett gammalt hus och allt är frid och fröjd när Tom ska tända en lampa via väggens strömbrytare som plötsligt exploderar.
Det blir värre; ledningen tar eld och den brinner längs med dörrkarmen tills den når en väggkontakt som flyger ur väggen. Det blir värre; hushållsmixern sätter igång för att strax börja brinna och elden fortsätter följa ledningen fram till den påslagna köks-tv:n som exploderar även den. Det blir värre; på något vis antänds gasen och får kalkonen i ugnen att fara iväg som en projektil genom fönstret. Det blir värre; Den nedsotade Tom får för sig att ta ett bad och fyller badkaret med vatten vilket leder till att karet störtar genom golvet ner till våningen under för att därefter gå i tusen bitar.
Och likt Tom Hanks slutliga respons på kedjereaktionens fullständiga absurditet vill man efter att Southpaws halva speltid avverkats brista ut i ett lika långt och vansinnigt skratt – boxningsmästaren Billy Hopes resa mot avgrunden får nämligen Barry Lyndons liv att framstå som filmhistoriens största framgångssaga.
Billy har precis tagit sin fyrtiotredje raka seger, utropats till världsmästare i lätt tungvikt och erbjudits 30 miljoner dollar för tre matcher under det kommande året.
Men väl hemma i det palatslika residenset där tolvåriga dottern Leila väntar på att nattas vädjar hustrun Maureen (som Billy känt sedan de båda växte upp på barnhem i Hell’s Kitchen) till honom att han ska sluta boxas för att inte drabbas av boxardemens.
Innan Billy hunnit begrunda sin framtida karriär skjuts Maureen ihjäl i samband med en välgörenhetsgala. Och det blir värre. Billy skallar en domare under match och blir av med boxningslicens, sponsorer, manager och huset. Billy kör påverkad in i ett träd. Billy förlorar vårdnaden om sin dotter. Dottern vänder pappa ryggen – som pryds av tatueringen Fear no man. På armarna har han Father och Fighter inristat – det är med andra ord inte direkt subtiliteternas härförare som ligger bakom den här historien.
Med ett manus av Kurt Sutter (Sons of anarchy, The Shield) som nog inte missar en enda boxningsfilmkliché skildrar Antoine Fuqua (Training Day) Billys väg tillbaka, dels till fajtingtoppen men inte minst till att bevisa för socialtjänsten, dottern och sig själv att han är en ansvarstagande far.
För att lyckas söker Billy upp den gamle boxaren Tick Wills (Forest Whitaker) i dennes sjaviga boxningshall där han lär upp unga killar på glid och där svordomar och spånken är strängeligen förbjudet. Tick erbjuder sig efter lite övertalning att ta sig an Billy och passar på att ge honom ett jobb – städa lokalens toaletter.
Och det är i den spirande vänskapen mellan Billy och Tick man hade hoppats på en avstickare från genrens schabloner, då både Gyllenhaal och Whitaker gör habilt ifrån sig trots det trötta materialet. Men nä.
