Stockholm noir är termen som bokförlaget Wahlström & Widstrand introducerat för att beskriva advokaten Jens Lapidus författarskap. Det sväljer jag med lite god vilja. Stilistiskt är Lapidus med sin telegramprosa tydligt influerad av James Ellroy. Innehållsmässigt rör han sig i film noir-land när han berättar om juggemaffian i Stockholm, kriminalitet och misär ute i förorterna och bratsens lyxliv kring Stureplan. I böckerna Snabba cash (2006) och Aldrig fucka upp (2008) finns inget som ens liknar en traditionell hjälte, och inga behov av lyckliga slut.
Snabba cash innebar ett internationellt genombrott för författaren. Filmatiseringen från 2010 innebar ett ännu större genombrott för regissören Daniel Espinosa. Han fick ett bud från Hollywood, nappade och levererade i februari i år den högoktaniga Denzel Washington-thrillern Safe house, som dragit in 202 miljoner dollar i biljettintäkter.
Snabba cash II är regisserad av Babak Najafi (onekligen ett stort steg från debutlångfilmen Sebbe). Najafi har sett en och annan Martin Scorsese-film och, förstås, den i gangsterfilmsammanhang banbrytande Scarface (1983). Han använder sig gärna av handkamera och korsklippning, han växlar mellan extrema närbilder och fågelperspektiv. Det vilar en domedagskänsla över filmen redan under förtexterna, den känslan kommer att förstärkas under hela filmen. Manuset är författat av Maria Karlsson. Jo, romanfigurerna finns kvar, men storyn är Karlssons egen.
Några år har gått sedan Snabba cash slutade. JW (Joel Kinnaman) skall snart få sin första obevakade permission och räknar med att teckna en lukrativt affärsdeal. Kompisen Mrado (Dragomir Mrsic), som sitter i rullstol, planerar att fly från fängelset. Mahmoud (Fares Fares) har en stor skuld att betala till fel gubbar, och ligger helrisigt till. Jorge (Matias Varela) hoppas på det stora kokainklippet.
Alla fyra killarna har blivit svikna av familj, släkt och vänner, men nu kan det väl bara gå uppåt?
Najafi målar över hela bioduken. Våldsscenerna, som är många, är obarmhärtigt realistiska och detaljerade. Spelet från Kinnaman, Fares, Varela och Mrsic övertygar fullt ut. I filmen, och i Lapidus böcker, befinner sig kvinnorna i bakgrunden.
Det finns några uppenbara brister i Snabba cash II. Det blir en smula ansträngt när de tre parallella historierna skall knytas samman. De korta tillbakablickarna ter sig som helt överflödiga. Skildringarna av klasskillnadernas Sverige, och dess följder, får för lite utrymme i filmen. När det handlar om Mrado och hans unga dotter får filmen en slagsida åt det sentimentala.
Men ändå. Som gangsterfilmtragedi betraktad håller Snabba cash II mer än väl måttet. Det är intensiteten, den konsekvent nattsvarta linjen och det faktum att tiden verkligen inte går långsamt som får mig att slå till med fyra fyrar i betyg.
TITTA OCKSÅ PÅ:
Scarface (Brian De Palma, 1983)
Maffiabröder (Martin Scorsese, 1990)
Snabba cash (Daniel Espinosa, 2010)
