Disneys uppdatering av egna filmklassikern Skönheten och odjuret från 1991 är påkostad och ljuvligt läcker till färg och form som en maffifg gräddbakelse med extra allt. Samtidigt infinner sig en lätt mättnadskänsla mot slutet, och tanken att detta vackert uppdukade enastående bakverk – vars smaker aldrig tyckts upphöra att förundra – kanske kunde ha blivit än mer spännande och dynamiskt med något mindre traditionella ingredienser.
Visst gifter sig sagan här fint med musikalen. Musiken är superb, arrangemangen utmärkta, allt från scenografi till koreografi bombastiskt på ett tilltalande vis. Och visst är det spännande att göra om den franska 1700-talsmoraliteten till berättelse med rollfigurer av kött och blod. Det gjorde Jean Cocteau redan 1946 i filmen Flickan och odjuret med Josette Day som Skönheten och Jean Marais som Odjuret, Ändå vilar det något tillrättalagt över Twilight-regissören Bill Condons moderna variant som gör den betydligt mindre djärv än vad den kunde vara i vår politiska samtid.
För er som inte känner till grundhistorien kretsar den kring en prins vars högmod och klassförakt gör att han drar på sig en förbannelse. Han blir förvandlad till en hårig best med klor och huggtänder. Först när han verkligen lär sig älska och förtjänar någons kärlek kommer förtrollningen att brytas. Den trollkvinna som uttalar förbannelsen lämnar efter sig en ros. Har inte prinsen bättrat sig innan rosen tappat alla sina blad så är förbannelsen oåterkallelig.
Slottet faller snabbt i glömska och hovets personal förvandlas, åtminstone i den här fria tolkningen, till pratglada husgeråd och sjungande möbler.
I den näraliggande byn växer Belle – här med lyskraft spelad av Emma Watson – upp till en skönhet. Hon älskar att drömma sig bort i bort i böckernas värld, och är djupt fästad vid sin gamle far.
Samtidigt har hon fullt sjå med att värja sig från bybornas hån och retfulla kommentarer. Och från Gaston som hoppas kunna erövra henne med burdusa närmanden. Han, som aldrig ens öppnat en bok, men däremot älskar att beundra sig själv i spegeln.
Belle längtar bort från småstadsmentaliteten och vill upptäcka världen där utanför.
När pappan en mörk och stormig natt navigerar fel i skogen hamnar han livrädd och iskall i det mystiska spökslottet där föremålen är levande och Odjurets gästfrihet snabbt byts mot raseri. Snart blir Belle, som kommit till sin pappas undsättning, den som i stället spärras in i slottet. Och långsamt lirkar hon upp bestens mörka själ och får tillträde till hans hjärta.
Flera starka scener bränner till och berör. En av dem är definitivt den då den självgode Gaston, filmens verkliga odjur, hetsar byborna att bilda ett medborgargarde och gå till storms mot slottet.
Under tiden har filmens osannolika kärlekspar funnit varandra via sitt intresse för världslitteraturen. Attraktionen ökar för varje strof de gemensamt reciterar ur Shakespeare. Här finns narcissism att bekämpa, och en bildningstörst att försvara, och det är vackert så.
Men Disney – som blivit den normativa kraften för en hel populärkulturell världsindustri – kunde ha funderat mer på exakt hur ”Skönheten” och ”Odjuret” ska representeras år 2017.
Titta också på:
Edward Scissorhands (Tim Burton, 1990)
Snow White and the huntsman (Rupert Sanders, 2012)
Ringaren i Notre Dame (Gary Trousdale, Kirk Wise, 1996)
