Johannes Nyholms långfilmsdebut är fantastiskt bra och liknar, föga överraskande, ingenting annat. En säregen, civilisationskritisk samtidssaga skapad av en unik filmare, animatör, konstnär och dockmakare. Som vet exakt vad han vill uttrycka, och använder den ena festliga, ändå träffsäkra, metaforen efter den andra.
Den som väntar sig en putslustig skrattfest lär ändå bli besviken, eftersom den bottenlösa svärtan, föraktet för den svage, den nihilistiska dekadensen och värderelativismen inklusive utplånandet av mer smala, marginella, icke-kommersiella företeelser i samhället och kulturvärlden, hela tiden finns närvarande finurligt inbyggt i berättelsen.
Bara faktumet att två av dramats mest centrala personer, mor och son, knappt uttalar ett enda ord i filmen (utom det lite märkliga "zughi!" som ingen riktigt vet vad det betyder) är upplyftande. Det är inte så att de inte talar – tvärtom. De iakttar, förnimmer och betraktar världen väl så intensivt som andra. Men de uttrycker sig bortom ord: med kropps- och teckenspråk, rytmer, munspel, sång och dragspel.
Det forntida sällskapsspelet boule, romarnas och grekernas taktiska, kontrollerade och ytterst reglerade spel som inbegriper kast med liten boll spelar även det en huvudroll i filmen, som tar sin början inne på den sjaskiga klubben Tre kulor. Dit promenerar så gott som dagligen Rikard (Christian Andrén) som annars bor på ett vårdhem.
Besatt av boule
Han är besatt av boule, har det Nordiska Mästerskapet i sikte, men får i filmens inledning ett klot i huvudet och tuppar av. När han forslats till sjukhus utsätts han, likt ett själlöst forskningsobjekt, för vetenskaplig bedömning av överläkaren med sina studenter. Rikards okända syndrom diskuteras, fakta rabblas upp: "föddes med båtskalle, pappan okänd, mammans förlossningsneuros övergick i psykos."
Rikard rör sig bortom de diagnoser samhället erbjuder, och utgör därmed ett hot. Han är lillen i boulespelet. Och det blir han som, tillsammans med bäste vännen Roland (Johan Kylén), måste ändra på sakernas tillstånd när han blir portad från klubben Tre kulor i en lysande scen som lätt går att läsa som becksvart satir över demokratins upplösning.
Inkarnerar många laddade motsatspar
Rikard, med sitt vanställda ansikte, inkarnerar tillsammans med sin drömperson, Jätten, många laddade motsatspar: han är barnet och den vuxne, som rör sig ledigt mellan centrum och periferi: från höghus till låghus och dårhus, från storstad till lappländska vidder i höstlövens prakt. Filmen har flera beröringspunkter med Maren Ades just nu bioaktuella mästerverk Min pappa Toni Erdmann. Inte minst längtan efter närhet, och en mänskligare förankring i tillvaron. Även här gestaltas en svårhanterlig men intensiv kärlek mellan förälder och barn, i det här fallet mor och son. I en av filmens många starka scener möts deras ögon via ett brevinkast, genom en låst dörr.
Strax efter filmvisningen hör jag en radiointervju med Christian Andrén, strålande i huvudrollen som Rikard, där han betonar hur skönt det är att inte behöva ha några repliker. Det behövs ju inte, det är ju film, är hans poäng. Och som den visuella kraften utnyttjas här! Jätten blir en fröjd för ögat i perfekt samklang med Björn Olssons stämningshöjande, Ennio Morricone-inspirerade vilda västernmusik.
Titta också på:
Till vildingarnas land (Spike Jonze, 2009)
Gitarrmongot (Ruben Östlund, 2004)
Dunderklumpen (Per Åhlin, 1974)
