Efter bagatellen Kära passagerare, där han tog hjälp av sjungande piloter och sövda passagerare för att deklarera sin syn på samhället, är Pedro Almodóvar nu tillbaka – i högform.
Redan filmens intro slår an tonen: vi ser ett rött skynke, ett böljande sidentyg. Färgen slår emot oss, på liv och död. Likt vageln i tjurens öga, på passionernas arena, där allt ställs på sin spets. Den välkända skådeplats som sätter ramarna för allt det Pedro Almodóvars många gånger magnifika filmkonst rymmer.
Betagande visuella detaljer
Kameran rör sig utåt, vi ser bubbelplast, händer som slår in en lerskulptur. Som åskådare fastnar du direkt i filmens betagande visuella detaljer. Ett blått kuvert, som hamnar i en papperskorg. Och då har själva dramat inte ens börjat.
Strax ser vi en man, Lorenzo, och en kvinna, Julieta, hastigt mötas i en snyggt designad lägenhet i Madrid. En flytt är på gång, förstår vi. Det är han som initierat den, och vädjar ”det är ju Portugal vi flyttar till, inte öknen!” Därefter ändras förutsättningarna drastiskt, som så ofta i den spanske regissörens filmer, bland dem Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, Köttets lustar, Allt om min mamma och Kärlekens matadorer.
Här återvänder han till ett av sina favoritteman: tystnaden. Julieta bär på en tung hemlighet hon inte kan verbalisera. Ett hastigt möte med Bea, dotterns nu vuxna bästis, på gatan ändrar allt. Julieta ställer in flytten, tar abrupt farväl av sin nye livskamrat och flyttar till en orenoverad lägenhet i ett kvarter hon för länge sedan lämnat.
Ett sönderrivet fotografi
Ur papperskorgen har hon fiskat upp det blå kuvertet, och ur det i sin tur ett sönderrivet fotografi. Pusslet kan börja. Steg för steg rullas Julietas förflutna upp, inklusive den passion som kristalliserats till stumhet i hennes hjärtas förmak.
Fotot föreställer mor och dotter, och filmen är i allra högsta grad en mor-dotter-uppgörelse och en film om närhet och gränsdragning. Almodóvar vänder och vrider på kvinnors trånga roller i största allmänhet och på mammarollen i synnerhet: låter den nyanseras och problematiseras, pendla mellan olika ytterligheter. Mamman som myt, martyr och mysterium. Men också en människa av kött av blod, en livsbejakande drömmare, en lärare i litteraturhistoria och mycket mer.
Utan lik i garderoben
Hyfsat lätt går det också att läsa Julieta som en allegori över ett allt mer polariserat samhälle där du förväntas vara effektiv, produktiv och utan lik i garderoben. Där vi inte tillåts vara de märkvärdiga mysterier vi var och en är, som människor. Där det förutsättningslösa, obestämda sökandet görs till en provokation och där vi allt mer sällan tar oss tid att låta tystnaden tala.
Vi rör oss smidigt mellan nutid och 1980-tal i det svindlande dramat som skickligt håller ihop sina olika skikt. Kvinnorna är oavbrutet i centrum, skildringen av dottern Antia och hennes bästis Bea som hon älskar men stöter bort är intressant i sig, och det enda jag kan klaga på är filmens något tillrättalagda, abrupta slut.
Flera intressanta biroller ger dessutom den välspelade berättelsen extra lyster. Att regissörens favorit Rossy de Palma dyker upp som den stränga hushållerskan Marian är en extra fröjd för alla Almodóvarfans inklusive undertecknad.
Titta också på...
Speglingar (Sara Broos, 2016)
Allt om min mamma (Pedro Almodóvar, 1999)
Höstsonaten (Ingmar Bergman, 1978)
