Only lovers left alive

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Adam är en deprimerad vampyr som sällan lämnar sin mörka Detroitlägenhet. På väggarna hänger idolfoton av Buster Keaton, Mark Twain, Chaplin, Kafka, Neil Young, Bach – och Poe såklart. Själv påminner han mest om en extra anemisk Andrew Eldritch. Ibland kommer fixaren Ian förbi med gitarrariteter till Adams samling – en Hagström från 1960, en Gretsch Chet Atkins 6120. En av gitarrerna har Adam döpt efter den engelska 1600-talskompositören William Lawes och i förbifarten nämner Adam hur han en gång spökskrev ett adagio åt Schubert. Pretentious, moi?

Sina blodfixar får han genom nattliga sjukhusbesök där han förser sig med donerat blod, men då det blivit allt svårare att få tag i obesudlat dito är vampyren som art på väg att utrotas – dagens människor har så mycket skit i blodomloppet att det inte längre duger som vampyrföda.

ANNONS

När Eve, Adams hustru sedan många hundra år, återvänder från Tanger ägnar de nätterna åt att svepa blodshots och spela vinyler med Charlie Feathers och Wanda Jackson medan de droppar namn som Mary Wollstonecraft, Lord Byron, Fibonacci och Ghiberti. När de lämnar hemmet envisas Eve med att namnge växter och djur på latin och när de bokar flyg gör de det i namnen Daisy Buchanan och Stephen Dedalus. Det är nog bra att Adam och Eve till största delen håller sig på sin egen kant; få personer skulle stå ut mer än en kvart i deras skitnödiga sällskap.

Den sparsamma framåtrörelsen kompenseras av mörk humor, en strålande Tilda Swinton och den suggestiva stämningen – som under de nattliga bilturerna genom ett nedmonterat Detroit med sina övergivna byggnader ("Packard Plant, en gång tillverkades världens vackraste bilar där"), klubblokaler och det som en gång var Michigan Theater, numera parkeringshus. Antydningar om att det inte bara är vampyrerna som är på utdöende utan kulturen i stort. Det var bättre förr.

ANNONS