Regissören James Bobins senaste film Mupparna Most Wanted inleddes med ett sångnummer om det faktum att uppföljare alltid är lite sämre. Ironiskt nog gällde det även just den filmen vars närmast föregående föregångare faktiskt inte alls var dum.
När det handlar om uppföljaren till Tim Burtons tolkning av Lewis Carrolls Alice i Underlandet kan man väl säga att Bobin återigen borde ha lyssnat på Kermit & co, även om Burtons sex år gamla film knappast gjorde någon glad med sitt bortslarvande av möjligheter och ovanligt platta dataanimationer.
Den här gången är det visuella betydligt mer tilldragande, problemen med Alice i Spegellandet är av en helt annan art. Till att börja med kan man fråga sig varför man gör en uppföljare som knappt har ett dyft gemensamt med Carrolls litterära dito, särskilt som man väljer att ge den samma titel.
Här hamnar vi mitt i ett sjöslag med pirater där Alice – numera sjökapten – genom våghalsighet och övermod klarar sig helskinnad hem till drottning Victorias London. Väl där får hon veta att hennes mor pantsatt hemmet och att Alice nu hotas att tvingas lämna ifrån sig sin fars fartyg.
Så dyker en liten blå Hans Gruber-fjäril upp. Det är kålmasken Absolem som tagit nästa steg i sin metamorfos och som i och med detta röstjobb kom att bli Alan Rickmans sista roll. Absolem lockar med sig Alice genom en spegel och tillbaka till Underlandet där Hattmakaren behöver hennes hjälp. Han är på väg att dö av depression, övertygad om att hans familj inte alls blev dräpt av draken Jabberwocky. Alice måste nu resa tillbaka i tiden med hjälp av Kronosfären, en gyroskopformad steampunkig tidsmaskin, för att rädda Hattmakarens familj.
Figurerna i underlandet känns igen från förra gången Alice trillade dit – som Cheshirekatten, den stressade kaninen, Tweedledum och Tweedledee, den vita och den röda drottningen – men här har man även skapat en helt ny, bärande karaktär: Tiden, som i sitt enorma urverksmaskineripalats håller koll på allas utmätta tid och är Kronosfärens rättmätige ägare.
Tydligen är tanken att Sacha Baron Cohen i rollen försöker sig på något slags Werner Herzog-imitation, men den måste nog anses som tämligen misslyckad. Något som alltså även kan sägas om större delen av denna ack så tillkrånglade historia med alldeles för många säckar att knyta ihop. Märkligast är just den ambitionen; att logiskt förklara skeenden i en berättelse baserad på en författare som drevs av det absurda och nonsensartade.
