Regissör Matthew Vaughn ser barmhärtigt till att den obligatoriska, evighetslånga bilscenen avklaras i filmens början, men det hjälper inte. De första sju minuterna av Kingsman: The Golden Circle blir ändå tradiga.
Varför? Jo, uppföljaren saknar nämligen ettans stora trumfkort: Initiationsriten. När halvligisten Eggsy (Taron Egerton) värvades av den hemliga underrättelseorganisationen Kingsman, var det genom hans häpna ögon vi fick se de absurda uppfinningarna, de färgstarka bovarna och de omöjliga karate-manövrerna. Han var Harry Potter på Hogwarts – och vi baxnade tillsammans med honom.
I Kingsman 2 finns ingenting kvar för honom att lära. Eggsy, nu bärande agenttiteln Galahad, är färdigbakad spion och överjäklig på att slåss. Inga fler gratispoäng, med andra ord.
Julianne Moore som knarkbaronessa
Lyckligtvis är det här en riktig streber till actionkomedi som med några vältajmade små svängar ändå förmår väcka intresset, även om det tar lite längre tid än sist. Att förklara exakt vad i handlingen som får historien att rotera blir svårt i dessa spoilerkänsliga tider; scenpusslet består nämligen av en kedja mindre och större avslöjanden, varav några faktiskt är riktiga haksänkare, åtminstone för dem som saknar specialintresse och inte har läst serietidningen som filmsviten är baserad på.
Att Colin Firth återvänder trots att hans rollfigur fick sätta livet till i Kingsman: The Secret Service kan vi se redan på affischen, så där befinner vi oss i alla fall på säkra vatten. Avslöjningsbart är också de stora sjoken i huvudintrigen: Kingsman drabbas av en kris när knarkbaronessan Poppy (Julianne Moore, underbart sociopatisk) riktar en attack mot deras högkvarter. Eggsy reser efter det till USA där han får stifta en del intressanta bekantskaper i kampen mot Poppys anhang.
Knäppa manicker som i Bond
Precis som i Roger Moore-eranslevnadsglada Bondsvitleks det hejvilt med knäppa manicker och hårdragna stereotyper på ett sätt som vore helt främmande för Daniel Craigs realistiska 007. Nästan varje figur har ett eget tema; till exempel är Poppy barnsligt förtjust i 50-talet och har utformat sitt hemliga högkvarter som en amerikansk hamburgersylta från den tidseran, medan amerikanen Whiskey (Pedro Pascal från Narcos) slåss med eldrivet lasso och flyger ett eget jetplan iförd rödvitrandig Top Gun-hjälm.
Det kunde ha blivit fånigt, och ja, jo, allra oftast är det ordentligt dumt, det ska medges. Men dumt på ett sätt som känns smart. Vaughn har återigen skapat en helt ångestfri verklighetsflykt för vuxna människor. Fortsätter hans Kingsman-rullar med den här kompotten av självdistans, action och humor, borde dekunna utmana Eons serieav Bondfilmer i spionfilms-VM inom kort, eller i varje fall om bara 15-16 regelbundet utkomna titlar eller så. Jag skulle i varje fall inte klaga om han försökte.
Förresten: som en fotnot kan nämnas att svenska Hanna Alström i år har mer skärmtid som kronprinsessan av Sverige tillika Eggsys flickvän; alltså blir det några repliker på rent klingande stockholmska i en rolig scen hos svärfamiljen på slottet. Hennes föräldrar kungaparet spelas av Lena Endre och framlidne Björn Granath, troligeni sin sista roll här.
LÄS MER: Flera svenska ansikten i nya Kingsman
Titta också på:
Om blickar kunde döda (William Dear, 1991)
Undercover Blues (Herbert Ross, 1993)
Leva och låta dö (Guy Hamilton, 1973)
