När den långhårige tonårskillen Baldur förolyckas i en märklig traktorolycka bestämmer sig lillasystern Hera för att anamma brorsans musiksmak och klädstil.
Efter denna mer eller mindre dialogbefriade prolog ett hopp några år framåt i tiden, till tidigt 1990-tal. Hera är nu Islands tuffaste och mest rebelliska heavy metal-tjej. Problemet är att hon bor på landet, där det inte finns några andra hårdrockare i sikte och kyrkokören lockar mer än Iron Maiden. Hera blir mer och mer självdestruktiv och drivs av något som liknar en dödslängtan när hon börjar intressera sig för de allra mest extrema black metal-banden. Samtidigt är hennes föräldrar fortfarande förlamade av sorg efter sonens död.
Ragnar Bragasons film Metalhead är visuellt begåvad, ordkarg, drömsk, ibland sagoskimrande och extremt ojämn. Musiken borde ha fått ett mycket större utrymme. Några av manusets så kallade planteringar är så uppenbara att den filmvane kan lista ut händelseförloppet i förväg med lillfingret. Rollfiguren Den nye prästen har drag av karikatyr.
Men visst kan man dra till Capitol och titta på Metalhead. Thora Bjorg Helga är karismatisk och hundraprocentigt övertygande i huvudrollen. Thora ger järnet från första till sista filmrutan.
