Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/9

Mördarclownen råare än någonsin

På 1970-talet härjade i USA en seriemördare som uppträdde i clowndräkt under namnet "Pogo the clown". Det är troligt att han, John Wayne Gacey, som i media beskrevs som "Killer clown" var en inspirationskälla för Stephen King när författaren skrev romanen Det. En mångbottnad berättelse som publicerades 1986, snabbt uppnådde kultstatus och fyra år senare omvandlades till tv-serie.

Film

Skräckfilm
Det
Regi: Andy Muschietti
Med: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Jeremy Ray Taylor, Sophia Lillis, Finn Wolfhard, Chosen Jacobs mfl
USA, 2017 (135 min)
 

Där var det Tim Curry - känd inte minst som Dr Frank-N-Furter i Rocky Horror show – som dök upp som den skrämmande, labile och blodtörstige clownen Pennywise, vars ego göds av människors fruktan. Hans tolkning är svårslagen, då han med karismatisk självklarhet intar clownfiguren och utan svårighet pendlar mellan lismande bevekanden och rå blödtörst.

Men även Bill Skarsgård utstrålar rätt slags galenskap när han nu axlar clowndräkten, och ibland skräms så blodet isar sig: ömsom med neurotiskt fnitter och rullande ögon, ömsom genom att blotta en monstruös käft.

Ett lätt byte för Pennywise

Berättelsen utspelar sig nu liksom då i staden Derry i Maine, som genom åren skakats av upprepade, oförklarliga våldsdåd. Lille Georgie springer lyckligt gatan fram i hällregnet iförd sin gula regnrock. Pappersbåten som storebror Bill hjälpt honom att vika dras med i vattenvirvlarna, ner i gatubrunnen. När pojken kikar ner i djupet ser han en clown, som först verkar snäll och pålitlig. En ödesdiger tillit uppstår och Georgie blir ett lätt byte för Pennywise. Kvar blir hans bror med svårhanterliga skuldkänslor. 

Skolan skildras som en skräckinjagande plats med hierarkier och mobbing. Klassens nya elev Ben plågas, kallas "fetto", blir fasthållen av skolans värstingar och ristad med kniv. Vaktmästarens dotter Beverly får en säck stinkande sopor hälld över sig på skoltoaletten. Överallt lurar våld, och barnen tycks vara de enda som uppfattar de annalkande farorna.
Filmen är som bäst när den skildrar dessa elva-tolv-åringar på randen till vuxenlivet. Med fokus på utanförskap och på sköra nya vänskapsrelationer som ställs mot hat och rasism. Här har anslaget samma känslighet som barndomsdramat Stand by me, eller tv-serien Stranger things. 

Möter sina värsta rädslor

Var och en av barnen möter clownen, som listar ut deras största fasor och antar skepnad därefter. Eddie, vars överbeskyddande mamma närmast tycks lida av Münchausen by proxy, möter en spetälsk. Pojkflickan Beverly får blod i ansiktet och tvingas insnärjd i hår uppleva rena pubertetsmardrömmen i ett allt kladdigare badrum. Den enda vidriga scenen avlöser den andra, och kulminerar vid två besök i ett spöklikt hus. Där inne kantrar filmen över i rena klichéfesten med spindelväv, råttor, dammiga pianon och annan uttjatad rekvisita. 

Väl fungerande, nerviga scener varvas med mer utdragna sekvenser, och en märklig städscen till tonerna av The Cures Six different ways. Till höjdpunkterna hör en diabildvisning i ett garage som spårar ur och en uppgörelse mellan Beverly och hennes genuint obehaglige far. 

Varför inte istället tv-serie?

En tv-serie hade nog fungerat väl så bra som format. Nu skiner det kommersiella motivet igenom tydligt. Filmen är del ett av två i en serie där avsikten är att låta vännerna komma tillbaka till Derry som vuxna och än en gång bekämpa clownen.

Tilltalet är råare än i tv-serien, morden fler, musiken högre, skrämseleffekterna ibland snudd på bedövande. Mest skrämmande är ändå filmens vuxna som framställs som de verkliga clownerna: arga, oförstående och skuldbeläggande. Helt oförmögna att hantera barnens rädslor.

Titta också på:
Det (Tommy Lee Wallace, 1990)
Terror på Elmstreet (Wes Craven, 1984)
Drag me to hell (Sam Raimi, 2009)

Mest läst