”Jag är varken ett barn eller galen!” är nyckelrepliken i Bahnam Behzadis medryckande berättelse om en iransk familj i kris. Här blir en självständig kvinna omyndigförklarad av sina nära och kära. I ren en självbevarelsedrift revolterar hon mot den förväntade rollen att ta på sig allt ansvar och alltid finns till hands. Ett befriande uppvaknande, välspelat och trots dramatiken berättat med en stillsam, vardagsnära ton.
I centrum står Niloofar, någonstans mellan trettio och fyrtio, varken gift eller mamma men med ett ytterst aktivt urbant liv och umgänge i Teheran, där hon bor och verkar. Teheran, denna hårdtrafikerade, smutsiga, avgasförgiftade storstad, spelar en parallell huvudroll i filmen: som platsen där syskonen rotat sig, där händelseförloppet stegras och familjekonflikterna briserar. En stad att älska, men också en stad där skolbarn måste stanna hemma på grund av inversion och där invånarna drabbas av livsfarliga luftrörsproblem.
Smogen bidrar till att Niloofars mamma efter en kollaps hamnar på sjukhus. Eftersom hon har lungsjukdomen KOL, bör hon helst hålla sig inomhus med syrgastuben nära till hands. Råd hon är alldeles för gammal och envis för att bry sig om.
Sängliggande tvingas hon, och resten av familjen, ändå ta in läkarens dom: "stannar hon så dör hon". Alternativet är att lämna Teheran för gott och bosätta sig på en plats med renare luft. Något hon inte klarar ensam. Vem som ska ge upp sitt liv för att ta hand om mamman är filmens etiska dilemma. Lillasyster Niloofar utses, utan att ens bli tillfrågad, till mammans vårdare. Problemet är bara att hon just blivit kär. Dessutom älskar hon den kombinerade syfabrik och butik hon byggt upp och där hon arbetar som skräddare.
