Den amerikanska filmmusikalens gyllene era drog igång i mitten av 1930-talet med 42nd Street och Top Hat. Judy Garland, Fred Astaire och Ginger Rogers var starkt lysande stjärnor under hela 1940-talet. Gene Kelly stod för en svårslagen musikaldubbel 1951/52 med först An American in Paris och sedan Singin´ in the rain. Robert Wise förnyade hela genren med West Side story, inspelad på New Yorks gator, 1961. Sound of music hade premiär 1965.
Men Sound of music var, publikframgångarna till trots, början till slutet. Den riktiga dödsstöten blev Guldruschens glada dagar 1969. Tiderna hade förändrats, den unga filmpubliken ville se annat och filmmusikalen fick ta en time out modell ett par decennier och har ännu inte riktigt återhämtat sig helt. De filmer som görs numera är som regel filmatiseringar av framgångsrika scenmusikaler, och inte så värst filmiska.
Men man kan ju blicka bakåt, mot filmmusikalens storhetstid då filmerna gjordes direkt för bio, vilket jazzälskaren Damien Chazelle (känd för jazzfilmen Whiplash), som bara är 32 bast, gör i La La Land. Som utspelas i nutid, men som ser ut som Singin´ in the rain.
Detta är en helt förtrollande, musikaliskt begåvad, rasande skickligt koreograferad, härligt romantisk och lika härligt nostalgisk film med en fenomenal skådespelarkemi mellan huvudrollsinnehavarna Emma Stone och Ryan Gosling. Eller för att travestera William Shakespeare (i Stormen): La La Land är det filmstoff som drömmar vävas av.
Chazelle börjar med att basunera ut: Filmen presenteras i Cinemascope. Ett bildformat från 50-talet och ett bildformat som kräver en gigantisk bioduk, typ Drakens (en platt-tv duger inte alls). Chazelle kunde ha lagt till att filmen även presenteras i Technicolor, men alla kommer snabbt att se att filmen, fotograferad av svenske Linus Sandgren, är Technicolor så det stänker om det.
Spelplatsen är Los Angeles, som ju förkortas L A, apropå filmtiteln.
Chazelle går på knock redan i den första scenen. I en evighetslång stillastående bilkö brister en kvinna plötsligt ut i sång och får med sig alla andra i sången. Scenen utvecklas till ett fantastiskt sång och dans-nummer, på en motorväg. Samtidigt och liksom i förbifarten introduceras vi för de unga huvudpersonerna Mia (Stone) och Sebastian (Gosling).
Mia, som kommer från landet, jobbar på ett kafé som lämpligt nog ligger i Warner Bros Studios-området. Mia drömmer, i likhet med alla andra kaféanställda i L A, om en karriär som skådespelerska, men att ens bli kallad till en audition är ingen enkel sak. Och när hon väl får provspela för en roll i en sjukhussåpa blir det tummen ner.
Pianisten Sebastian tycker att allt var bättre förr. Han gillar frijazz och bebop, han är besatt av jazzmusiker som är döda sedan länge och han drömmer om att öppna en jazzklubb. Problemet är att det inte längre finns någon publik för jazz.
Första mötet mellan Mia och Sebastian, på en restaurang där Sebastian sitter och klinkar fram julsånger på pianot, blir bryskt. Men de kommer att träffas igen, till exempel i Griffith Park, där de slår sig ner på en bänk och börjar dansa. Medan de sitter kvar på bänken. Jo, faktiskt.
Tack vare James Dean-klassikern Ung rebell träffas Mia och Sebastian i Griffith Park en gång till, den här gången på Observatoriet, där några nyckelscener i Ung rebell utspelas. På Griffith Observatory svävar Mia och Sebastian upp i rymden, mot stjärnorna, i en drömsk vals. Det är en sanslöst snygg, och filmtekniskt avancerad, scen även om Chazelle snott en del koreografi från dansscenen mellan Goldie Hawn och Woody Allen i Alla säger I love you.
Jo, jag vet att Damien Chazelle i första hand siktar in sig på cineaster, filmkritiker och branschfolk när han refererar till och hyllar filmer från Hollywoods glansdagar, men även om man inte sett alla Gene Kellys musikaler är La La Land underhållning i toppklass.
Filmens sånger, där City of stars och The fools who dream utmärker sig mest, är komponerade av Justin Hurwits. Fjorton Oscarsnomineringar har det blivit. Jag kan inte tänka mig annat än att La La Land vinner i kategorierna bästa film, bästa manliga och bästa kvinnliga huvudroll och har goda chanser till Oscars för bästa regi, bästa foto, bästa filmmusik och, förstås, bästa sång.
Titta också på:
Singin´ in the rain (Stanley Donen & Gene Kelly, 1952)
Alla säger I love you (Woody Allen, 1996)
Whiplash (Damien Chazelle, 2014)
