Ken Loach är fortfarande förbannad

Ken Loach berättar gärna i bilder. Maria Domellöf-Wik möter Storbritanniens kanske mest politiskt engagerade filmskapare genom tiderna i ett samtal om bildning, Brexit och Billy Bragg.

ANNONS
|

Spenslig, saktmodig och närmast försynt. Men trots sin milda framtoning är Ken Loach arg. Väldigt arg. Så rasande, faktiskt, över nedrustningen av det sociala välfärdssystemet i Storbritannien efter parlamentsvalet att han inte kunde avhålla sig från att plocka fram kameran igen och göra ytterligare en film: Jag, Daniel Blake. 2014 drog han sig annars tillbaka som filmskapare i tron att han hade gjort sitt.

En hemsnickrad bokhylla spelar i filmen en liten men viktig roll. En möbel som i all sin enkelhet rymmer hela drömmen om ett bättre liv. En dag ska ensamstående mamman Katie (Hayley Squires) ha ork att läsa böcker igen, hoppas hennes nyfunne vän snickaren och änklingen Daniel Blake (Dave Johns). Hon ska inte behöva ha ont i magen mer för att hon inte har råd att betala elräkningen eller köpa mat till sina barn. Kanske kommer hon istället att ställa in en bok i hyllan. Inte direkt för att det tycks bli så. Katie behöver snabba cash. Att bli påkommen med att snatta bindor och deodorant i kvartersbutiken är förnedrande. Hennes självkänsla får sig ännu en törn. Det som i vissa hem är en självklarhet, som böcker i bokhyllan, kan för andra te sig lika avlägset som Andromedagalaxen.

ANNONS

LÄS MER:80-årige Ken Loach bärs av sin ilska

Ken Loach, som fyllde 80 år i juni, porträtterar i sina filmer ofta stolta, envisa människor som Katie och Daniel, som trots knappa omständigheter, ibland ren misär, in i det sista kämpar för att behålla sin värdighet. Utförsäkrade, outbildade, arbetslösa, hemlösa men hederliga människor som ställer upp för varandra när ingen annan gör det. Bidragstagare utan bidrag, i ett samhälle vars paragrafryttare och myndighetspersoner hellre visar sadism än empati.

Byråkratin - rena mardrömmen

Två svenska filmer som påminner om Ken Loach berättelser, de som gjort honom till en av de mest uppskattade brittiska filmskaparna någonsin, är Peter Grönlunds långfilmsdebut Tjuvheder, som förra året vann fem guldbaggar, och Babak Najafis hjärtskärande starka mor-son-drama Sebbe.

Jag, Daniel Blake utspelar sig i och kring Arbetsförmedlingen där det tycks närmast omöjligt att, trots behjärtansvärda skäl, få ekonomiskt stöd och slippa bli utförsäkrad. Byråkratin är rena mardrömmen, och huvudpersonerna får utstå liknande våndor som Josef K i Franz Kafkas dystopiska roman Processen.

- Ja, det de upplever påminner om Kafka. Absolut. Hela situationen i Storbritannien gör det, säger Ken Loach när vi ses i Stockholm.

- Själva idén med byråkratin som ett ständigt ineffektivt system, med kontor som är konstant underbemannade… och allt går bara ut på att driva människor till vansinne genom att ihärdigt göra dem förtvivlade och utsätta dem för ren frustration. Poängen är i slutändan att ”reducera fotfolket”.

ANNONS

LÄS MER:Publikpris till Ken Loach-film

Vi sitter under en väldig kristallkrona på ett hotell intill Kungsträdgården. Den lyxiga inredningen med sina rokokomöbler, heltäckningsmattor och gröna väggar prunkande av växtlighet känns i sammanhanget närmast opassande, så fjärran den filmiska miljö Ken Loach skildrar. Senare samma vecka får regissören publikens pris för Jag Daniel Blake, som också öppnade Stockholm filmfestival. Men just den här dagen darrar luften ännu av chocken efter valvakan och beskedet att Donald Trump faktiskt blir USA:s näste president.

"Komplett ond cirkel"

Daniel Blake, som efter en hjärtattack förbjuds av sin läkare att arbeta, förväntas ändå söka jobb för att bli berättigad sjukbidrag. Han, som knappt rört en dator och inte ens vet hur musen fungerar, förväntas vara uppkopplad, skriva cv och söka jobb online. När han nekas sjukbidrag och vill överklaga beslutet får han stå i telefonkö i en timme och fyrtioåtta minuter till allt mer irriterande pausmusik av Vivaldi.

– Det är mördande, totalt cyniskt och uträknat. Fattiga människor som inte har råd med fast telefoni, får betala per minut under denna väntetid. De förlorar pengar som de inte ens har, för att överklaga att de inte får pengar! En komplett ond cirkel, konstaterar Ken Loach.

En annan stark scen i filmen äger rum i en lokal dit Katie går tillsammans med barnen för att få gratis mat av socialen. Utsvulten får hon ett sammanbrott inne bland hyllorna, sliter upp en konservburk och slevar i sig innehållet – bakade bönor i tomatsås – med bara händerna. Samtidigt skäms hon dubbelt: för sin hunger och sin sårbarhet.

ANNONS

– Det är klart att jag inte är den förste att skildra den här sortens socialrealism på film, se bara på de italienska neorealisterna som jag tidigt tog intryck av, säger Ken Loach.

– Ja och även i litteraturen föddes idén att skildra verkligheten realistisk tidigt. Tänk bara på Chaucer, Dickens eller Shakespeare...

LÄS MER:"Sitt inte och gnäll – organisera er!"

Inte för att Ken Loach själv växte upp med sådana böcker, eller kom från ett akademiskt hem. Hans mamma var hemmafru och pappan elektriker som fick jobb på en fabrik som tillverkade maskinverktyg i The Midlands, mellersta England, industribältet, där han senare avancerade till förman. Ken Loachs farfar arbetade i sin tur i gruvan.

– Min pappa var väldigt intelligent, som pojke skrev han så bra på sin examen i sexan att han uppmanades att läsa vidare. Men hans mamma förbjöd honom att fortsätta, eftersom hon inte hade råd att bekosta hans skoluniform.

Bildning var tidigare en biljett för fattiga personer till ett nytt och bättre liv. Hur ser du på bildningsbegreppet i dag – håller det på att förändras?

– Bildning är absolut avgörande för vår förståelse av oss själva och vår historia, vad som fört oss fram till den plats till där vi står idag. Så bildning är underskattat och numera också något som i allt högre utsträckning trivialiseras. Nu lär vi oss mest olika överlevnadstricks, medan idé- och lärdomshistoria nedprioriteras. Den digitala tekniken används för att förtrycka och kontrollera människor, hålla dem sysselsatta. Jag ser bara på mina barnbarn, hur blixtsnabbt de lär sig hantera sina Ipads, men vi behöver mer än så för att lära oss leva tillsammans. Vi behöver litteratur, musik. Det känns som hela det breda, berikande spektrat av vår kultur håller på att gå förlorat.

ANNONS

"Tekniken som kontrollerar oss"

Ken Loach ser tekniken som en tidstjuv, som ständigt lockar och frestar med sin tillgänglighet.

– Samtidigt leder den här nya uppkopplade kulturen till en fragmentisering. Våra liv blir allt mer automatiserade och vi får svårare att koncentrera oss. Vi lurar oss själva med att vi har allt under kontroll, men i själva verket är det inte vi som kontrollerar tekniken utan tekniken som kontrollerar oss.

Ken Loach studerade juridik i Oxford men hoppade av för att i stället spela teater och arbetade som regiassistent på Northampton repetory theatre. 1963 kom han till BBC där han fick sin skolning till film- och tv-regissör. Samarbetet med en rad unga, socialistiska manusförfattare väckte hans livslånga politiska engagemang. Med tv-dokumentären Cathy kom hem (1966) om hemlösa blev Ken Loach omtalad för sitt nyskapande och året därpå långfilmsdebuterade han med Stackars flicka. Sedan dess har han gjort mer än femtio film- och tv-produktioner.

Såg Trump komma

I dag är han upprörd, men samtidigt inte alls förvånad, över valet av Donald Trump:

– Jag såg det komma, förutsättningarna har funnits där ganska länge. Det var bara en tidsfråga tills någon med hans åsikter skulle komma fram. Clintons och den övriga makteliten har sig själva att skylla genom att de fokuserat så ensidigt på företagsekonomisk vinning och vänt arbetarklassen ryggen. Vanligt folk har lämnats vind för våg utan jobb och mening.

ANNONS

Den stora utmaningen blir nu, enligt Ken Loach, för "seriösa vänsterkrafter" att organisera sig och erbjuda ett alternativt politiskt program med satsningar på grön energi, infrastruktur, industrijobb och jobb inom den offentliga sektorn, för samhällets fattiga och marginaliserade.

– Trump är den sista varningen, väckarklockan. Det är dags att engagera sig nu. Annars går det åt pipan för våra barn, och om inte för dem så i alla fall för deras barn.

Att Storbritannien lämnar EU till följd av Brexitomröstningen, menar Ken Loach kan tolkas som en seger för flaggviftande nationalister som drivs av en nostalgisk vilja att återskapa det storslagna brittiska imperiet.

– Samtidigt är det farligt att alltför förhastat dra paralleller mellan Brexitomröstningen och valet av Trump. Jag röstade visserligen mot ett britiskt utträde ur EU, då jag anser att alternativet vore ännu värre. Samtidigt är hela EU ett nyliberalt projekt för den fria arbetsmarknaden, där internationella domstolar ges makten att i vissa lägen upphäva nationella lagar om det gynnar storföretagen.

Nu sätter Ken Loach sitt hopp till brittiske Labour-ledaren Jeremy Corbin och han citerar Joe Hill "sitt inte och gnäll – organisera er!"

Dina filmer påminner mig om en av mina musikfavoriter Billy Bragg, som alltid uppvisat en sådan känslighet och politisk glöd i sina låtar.

ANNONS

– Ja! Jag känner honom, och han är så bra! Nej, det är sant han har inte gjort musiken till någon av mina filmer, men vi har träffats en hel del och framträtt tillsammans i olika politiska sammanhang.

KEN LOACH

Född: 1936 i Nuneaton, öster om Birmingham.

Familj: Hustrun Lesley Ashton och barnen Jim, Emma, Nicholas (som dog i en bilolycka, bara fem år gammal), Hannah och Stephen.

Yrke: filmregissör, känd för sin socialrealistiska stil och varmt humanistiska filmer om människor i samhällets utkant.

Filmer i urval: Kes – Falken (1969) Days of hope (1975, tv-serie), Which side are you on? (1985), Riff-Raff (1991), Ladybird Ladybird (1994), Land & frihet (1995),Carlas sång (1996), Jag heter Joe (1998), Sweet sixteen (2002), It’s a free world…(2007), Looking for Eric (2009).

Aktuell: med filmen Jag, Daniel Blake som vann årets guldpalm i Cannes och publikpriset på nyligen avslutade Stockholm filmfestival. Den 9 december går filmen upp på svenska biografer.

Tre filmer du inte får missa:

Kes – Falken (1969) Ken Loachs absoluta filmklassiker. Är egentligen den historia regissören berättar om och om igen, på olika sätt, i alla sina filmer. Kretsar kring en ung pojke ur arbetarklassen, Billy, som ingen bryr sig om. När han fångar och tränar en tornfalksunge väcks hans drömmar till liv. Filmen, efter Barry Hines roman A Kestrel for a Knave, är en rå och poetisk gestaltning av gapet mellan dröm och verklighet.

Jag heter Joe (1998) Peter Mullan är fullständigt oförglömlig som arbetslöse Joe, nykter alkoholist, som börjar träffa socialarbetaren Sarah. Ett romantiskt men nattsvart drama om förälskelse, förhoppningar och besvikelse.

Looking for Eric (2009) En upplyftande komedi med stänk av magisk realism där fotbollsproffset Eric Cantona dyker upp i rollen som sig själv. I filmen agerar han livscoach och stöttar sin namne Eric, brevbärare och lätt besatt fotbollssupporter som drabbats av en medelålderskris.

ANNONS