Kanske är du oerhört intresserad av marinhistoria, specifikt hjältemodiga insatser inom amerikanska kustbevakningen 1952. Kanske har du också en sentimental inställning till Kampanilen, sjömanshustrun som står staty i Göteborg, och likt blivande fru Webber i den här filmen blickar ut över det stormande havet i hopp om att en dag få se sin älskade (sjö)man återvända. Mörbultad, nerfrusen, men vid liv.
Craig Gillespies katastroffilm bygger på journalisten Casey Sherman bästsäljare The finest hours som berättar den "sanna" historien om amerikanska kustbevakningens mest våghalsiga och hjältemodiga insatser. Fyra av de män vi här får stifta bekantskap med belönades med guldmedaljer, och här redogörs närmast pedantiskt detaljerat för deras räddningsinsats.
Premissen är att två större tankfartyg knäcks i tu i samma storm. Vi följer händelseförloppet ombord på det ena fartyget, Pendleton, vars akterparti flyter fritt med drygt 30 desperata sjömän ombord, sedan resten av fartyget gått i kvav.
Filmatiseringen bjuder på närmre två timmars oavbruten dramatik i Pendletons maskinrum och mäss. Parallellt följer vi den pålitlige och plikttrogne kustjägaren Bernie Webber, som just träffat sin stora kärlek när han tillsammans med tre andra beordras ut i den stegrande stormen. Visst finns det något ädelt i att, med fara för sitt eget liv, ge allt för andra.
Kompassen sköljs över bord, motorn dör, radiokomunikationen upphör. Men aldrig ger de upp.
Trots bra insatser av Ben Foster och Casey Affleck blir filmen, i all sin välmening, närmast outhärdligt beundrande och förutsägbar.
