Inte alla fiktiva karaktärer åldras med värdighet. Se bara på Knatte, Fnatte och Tjatte – de blev 75 år förra veckan, men springer fortfarande omkring med bar underkropp. När James Bond fyller 50 inleder han det med att få stilfullt stryk av Ola Rapace för att sedan bli skjuten i bröstet av sin kollega. Respekt. Allt orsakat av att en hårddisk som avslöjar identiteten på en samling hemliga agenter hamnat i orätta händer. Nu hotar onda makter att publicera dessa namn vilket kommer att få dramatiska konsekvenser för regeringar världen över (ping @wikileaks). Under tiden ligger Bond lågt och slickar sina sår (eller låter andra göra det åt honom) i vad som närmast ter sig som en gammal hederlig ålderskris. Bond har insett att han inte är oersättlig. Och om ingen längre behöver hans tjänster, vem är James Bond då?
Så sprängs MI6-högkvarteret i luften och Bond inser att de där hemma kanske kan ha användning för honom ändå. Det är en stukad agent som återvänder till ett lika ledbrutet MI6, lett av en M som alltmer börjat kritiseras för sitt dåliga omdöme. Det är som om man tagits på sängen av att dagens ondskefulla genier inte längre sitter och klappar en angorakatt med ett pekfinger på avtryckarknappen till någon laserstråle som ska pulvrisera jorden. MI6 verkar dessutom mer eller mindre åderlåten på nya förmågor (med undantag för den nya Q, en finnig spoling i tjugoårsåldern). Att organisationens främsta resurs 2012 är en halvalkad, medelålders sexmissbrukare säger även det en del om hur illa det är ställt med den brittiska underrättelsetjänsten.
Det har gått hela fyra år sedan genomusla Quantum of Solace, förmodligen för att alla inblandade behövde genomgå grundlig debriefing efteråt. Och Daniel Craigs Bonddebut Casino Royale var, med undantag för nyhetens behag och ett underhållande parkourintro, mest en lektion i hur sövande det kan vara att betrakta en samling människor som spelar kort. Därför är det befriande att Sam Mendes skiter fullständigt i dessa föregångare och låtsas som om inget har hänt. Däremot väljer han – mellan de fenomenala actionscenerna i Istanbul, Shanghai, London och Skottland – att blicka ännu längre bakåt, till James Bonds ursprung. En resa som gräver precis lagom djupt för att sätta Bonds karriärval i en förklarande kontext (och ifall det verkligen handlade om ett eget val). Men framför allt vem han blivit och vart han är på väg. På det sättet kretsar Skyfall kring åldrande mer än något annat. Rädslan för att vara passé, omodern och omsprungen. Det handlar inte (bara) om att rädda världen längre. Det handlar om att rädda sitt jobb. För både Bond och M.
Och så har vi slutligen Javier Bardem. I nytt, festligt hår gör han blonderad skurkentré till tonerna av Charles Trenets Boum! med en strålande säregen öppningsmonolog. Som Julian Assanges ideologiska men – kanske – en smula mer psykopatiske kusin är han både begripligt bitter och oberäknelig på samma gång. Och med en bakgrund som skiljer honom radikalt från de gängse 007-antagonisterna. Den homoerotiska scenen med en bakbunden Bond kommer för övrigt att bli en klassiker.
Men om man nu beslutat sig för att bli superskurk och tagit sig ett artistnamn – varför då välja Raoul Silva, något som mest för tankarna till valfri portugisisk EU-kommissionär? Å andra sidan att föredra framför tidernas sämsta skurknamn: Rosa Klebb i Agent 007 ser rött.
