Det svenska långfilmsutbudet på bio i sommar består av Ella Lemhagens Kronjuvelerna, Alexandra-Therese Keinings Kyss mig och Anders Grönros Jag saknar dig, som har biopremiär i dag.
Stil- och innehållsmässigt skiljer sig filmerna drastiskt från varandra, men alla tre kretsar kring tjejer/unga kvinnor.
Det är uppfriskande med tanke på att svensk filmproduktion i flera år dominerats av griniga gamla polisgubbar (snart är det dags för Jägarna 2).
Han vräker inte ur sig filmer, Anders Grönros (född 1953). Agnes Cecilia är från 1991, Glasblåsarns barn kom 1998, sedan ett filmuppehåll på tretton år (ett sökande efter en berättelse att förvandla till film?). Jag saknar dig har varit värd att vänta på.
Kinna Gieths dagböcker blev med hjälp av författaren Peter Pohl romanförlagan Jag saknar dig, jag saknar dig, som i likhet med Grönros tidigare filmer är en allvarsam skildring av hur det är att vara ung.
Filmen, som utspelas i Piteå, handlar om de fjortonåriga enäggstvillingarna Tina och Cilla, spelade av systrarna Erica och Hanna Midfjäll.
Tvillingarna ägnar sig ofta åt en spegellek där deras identiteter går in och ut i varandra. Annars är tjejerna olika till sättet. Tina är mest intresserad av smink, partyn och killar. Cilla är inte det minsta utseendefixerad. Hon engagerar sig i viktiga frågor. I plugget håller hon på med en pjäs om orättvisor, biljettintäkterna skall gå till världens barn.
Systrarna grälar ofta, men när det verkligen gäller ställer de upp för varandra i vått och torrt. Allt förändras när Cilla omkommer i en bilolycka (att Cilla kommer att dö avslöjas redan i filmens första scen).
För att en tonårsskildring på film skall fungera måste regissören hitta det exakt rätta tonläget, i dialogen och i agerandet från de unga skådespelarna. Inledningsvis är det lite si och så med den saken i Jag saknar dig. Bildspråket är en smula torftigt, Piteåmiljöerna utnyttjas nästan inte alls.
Men i takt med att Jag saknar dig blir mer och mer allvarlig blir filmen bättre och bättre.
I filmen finns scener som går rätt in i hjärtat, till exempel när Cilla går på konsert för att kolla in det föredömligt skramliga Kirunarockbandet AiluCrash (som finns på riktigt) och deras karismatiske sångare Ailu (Ludde Nilsson), som Cilla är hemligt förälskad i.
Jag saknar dig utvecklas till en ibland gåtfull film om sorg och saknad, men också om kärlek, om att förmå sig att gå vidare i livet, om Tinas utveckling från ytlig till insiktsfull. Det är bra och ambitiöst.
Förresten hade det varit filmtekniskt möjligt att låta en och samma tjej spela både Cilla och Tina, men Grönros lyckades hitta enäggstvillingarna Erica och Hanna Midfjäll. Båda övertygar i filmen.
Persona (Ingmar Bergman, Sverige, 1966)
Bröderna Lejonhjärta (Olle Hellbom, Sverige, 1977)
Agnes Cecilia (Anders Grönros, Sverige, 1991)
