Meryl Streep i Into the woods.
Meryl Streep i Into the woods.

Into the woods

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Stephen Sondheims mörka broadwaymusikal från 1987 har varit på gång att filmatiseras flera gånger, bland annat med Goldie Hawn och Robin Williams som det bagarpar alltsammans kretsar kring och Cher som häxan de hemsökts av. Men i den här originaltrogna versionen är det Emily Blunt och James Corden som drabbas av häxan Meryl Streep som kastat en infertilitetsförbannelse över dem.

För att bryta förtrollningen har paret 72 timmar på sig att hitta en kappa röd som blod, en sko av guld, hår gult som majs och en ko vit som mjölk. De ger sig ut i den djupa skogen där de stöter ihop med ett antal välkända sagofigurer som bland andra Rödluvan på väg till sin mormor, Bönstjälks-Jack som är på väg att sälja sin vita ko på marknaden och Askungen som varit på slottsbal och slarvat bort sin sko. Dessutom är Rapunzel med på ett hörn liksom två självgoda prinsar.

ANNONS

Mot en fond klart inspirerad av barnpsykologen Bruno Bettelheims teorier om sagans struktur som ett psykodrama om människans grundläggande behov sjungs det oväntat välklingande från de flesta inblandade skådespelarna, i synnerhet Emily Blunt och Anna Kendrick som Askungen.

Ibland känns produktionen lite småbillig där man undviker de mer storslagna scenerierna genom att helt enkelt prata om dem istället, samtidigt gör det att det hela sympatiskt hamnar än närmare teaterns analoga scenografi.

Synd bara att flera av sångerna är i anonymaste laget, det är som om de försöker härma det klassiska musikalnumrets konstruktion och förlitar sig på att ett pampigt crescendo ska skyla över det hela. Förutom då titelmelodin, oerhört enerverande i sin förmåga att kleta sig fast i cortex lång tid efter att man klivit ut ur salongen.

ANNONS